NY BOK
Liza Marklund
Polcirkeln
Piratförlaget
I ett fiktivt landskap i norra Sverige, med Piteälven som blodåder, utspelar sig ett brutalt brott med ett spann av fyrtio år mellan brottet och uppdagandet. Fem tjejer, med till synes tajta vänskapsförhållanden, formaliserat av deras bokklubb, Polcirkeln, bidrar var och en med sin del av främst två av dödssynderna, lust och avund. Ena änden av kronologin är i 80-talet, när tjejerna är i gymnasieålder, på väg att flyga hemifrån, andra änden är mer nutid, när offret hittas under dramatiska former. Ja, vem var det som högg huvudet av Sofia, och vem var Sofia? Ja, det kan jag givetvis inte avslöja, för den blivande läsaren.
Är det en thriller? Nja. Snarare ett drama, med en upplösning i brott. De fem personporträtten av Polcirkel-kamraterna, är det som bildar grund för läsarens egna gissningar om vem som är mördaren. Porträtten är smått omständliga, även om det kan vara förståeligt, för att skapa trovärdighet åt de psykologiska bitarna av handlingens premisser. Carina är huvudpersonen, och den sedermera polisen, som gymnasist redan bevandrad i de olika nyanserna av översättningarna av Nabokovs ”Lolita”, samtidigt som hon nöjer sig med att välja kontor- och distributionslinjen. Nja. Här skiner väl snarare författarens egna intressen igenom, och inget fel i det.
Varför blir det inte spännande? Jo, för att dramaturgin är framtung, och man måste plöja åtskilliga sidor, innan det klarnar åt vilket håll det lutar. Och hoppa över utskrifter från en ”podd”. Men om man nöjer sig med personporträtten, och hur de interagerar med varandra, så är det intressant i sig. Det hade egentligen inte behövts ett offer med avkapat huvud, ingjutet i ett brofundament. Det märks att Marklund bemödat sig om både tidsmarkörer från 80-talet, och att forma det fiktiva landskap som hon kanske skulle vilja hade samma dignitet som Eliots ”Wasteland”, till vilket referens görs, eller till Faulkners Yoknapatawhpa County, vilket man också kommer att tänka på. I ”Polcirkeln”, ligger orterna och broarna på kognitiva, inte fysiska platser, och det hjälper säkert läsare som vill se det arketypiska i landskapet och dess människor, och inte bara det geografiska. Men närheten till Kjell Sundvalls skildringar av ett ”Norrbotten”, ligger dock snubblande nära, även om det är kvinnor i huvudrollerna här.