NY BOK
Anders Cullhed
Dante – den förste författaren
Natur & Kultur
Man blir mörbultad av Cullheds detaljrikedom och djupdykningar ner i textens olika lager men också av hans historiska utblickar och analyser.
Med hjälp av Dantes berättarkonst får Cullhed syn på figurer, scener och händelser ur "levande livet" och "den värld poeten hörde hemma och verkade i". Han utgår ifrån att man kan lita på Dantes "sanningsanspråk". Det gör förstås inte alla.
Dante Alighieri (1265–1321) drabbades av de politiska vendettor som grasserade i staden och fick gå i livslång landsflykt 1302. Under den skriver han sitt stora verk "Den gudomliga komedin". Han dör i malaria 1321.
"Den gudomliga komedin" består av 14 233 rader och berättar om nedstigningen i helvetestratten, uppstigningen på Skärseldsberget och ankomsten till Paradiset.
Beatrice är "Komedins" ljusgestalt. När Dante får syn på henne blir han blixtförälskad. Hon är då en liten dam på åtta år, han själv är något år äldre. Nio år senare möts de som hastigast på en gata.
"Det är antagligen klokast att förmoda" att Dante haft en kvinnlig förebild, uppger Cullhed. Dantes beskrivningar av sitt livs stora kärlek drunknar dock i astrologiska beräkningar, talmystik och bibliska undertexter.
Han ingick i en krets unga, nydanande poeter i Florens och deltog i ett krig 1289. Cullhed följer honom som en spårhund men tappar som alla andra ofta bort honom. Källorna tiger eller saknas. Och inte "en stavelse av Dantes egen hand har bevarats", slår Cullhed fast.
Att Dante fortfarande är en så levande författare hänger samman med att han skrev "Komedin" på folkspråket. Han valde alltså inte latin utan en toskansk dialekt för sitt stora verk och fick av samtida poeter kritik för det.
Cullheds egen stil är uppmjukat akademisk, men noga putsad, vackert flätad med rader av inskjutna förklaringar men ändå smidig. Stil och form är väl också en följd av att Cullhed står med båda fötterna i den medeltida myllan.
Han anser att "Komedin" på flera sätt liknar en bildningsroman. Han menar också att den kan läsas som en modern berättelse om en konstnärs kamp med sitt material.
Liksom Marcel Proust förenar Dante liv och skrivande, de bildar en "symbios mellan Mannen och Verket", även det greppet okänt under medeltiden.
Cullhed menar till och med att "Komedin" är en autofiktiv berättelse; det var ju hans eget liv som var "råmaterial för dikten".