Prolog: Interiör, dag. Mick Jagger och Charlie Watts tittar på fotbolls-VM i ett hotellrum. Möjligtvis på plats i Brasilien. En assistent gör entré, för att diskutera morgondagens setlist, och nämner i förbifarten Monty Python framträdande i London. "Monty Python? Håller de fortfarande på?" utbrister Jagger, uppenbart chockad. "Jag menar, de var ju kul på 60-talet, men vem vill se ett gäng skrynkliga gamla gubbar återuppleva sin ungdom? Dessutom dog ju den bästa av dem för flera år sedan!"
Själva föreställningen inleds med en slogan. One down, five to go. Och som tagline känns det lite daterat, efter att en kvarts sekel passerat sedan Graham Chapman upphörde att existera. Men det är fint, samtidigt, att hans betydelse för gruppen inte glöms bort. För Rolling Stones förfilm insinuerar två saker, som bara till hälften är på skämt. Dels att den respekterade komeditruppen, likt det åldrande rockbandet, kanske är aningen för gamla för att fortfarande hålla på. Dels att Graham Chapman kanske ändå var den allra mest intressanta medlemmen av Monty Python.
Men nog om honom. Chapman har ju, som sagt, sedan länge anslutit sig till den osynliga kören. Och med en snittålder på 72 år håller de kvarvarande fem ändå ett imponerande högt tempo. John Cleese glömmer sina repliker i "cheese shop"-sketchen och har inte längre fysiken för att försöka sig på ens den mest sansade av silly walks. Men det blir mest bara charmigt, vare sig det är genuint senil-reumatiska tendenser eller bara medveten drift med den egna uråldrigheten. Terry Gilliam verkar i sin tur totalt euforisk över att få vara där, trots att regissören haft den klart mest framgångsrika post-Python-karriären av dem alla; medan Terry Jones och Michael Palin gör sina klassiska roller plikttroget, om än märkbart tröttare än för 30-40 år sedan.
Och ändå är ingen av dem mer nöjd än Eric Idle. Vad han här fått chans att göra är nämligen att producera upp den klassiska katalogen till en storslagen West end-extravaganza. För det hela blir verkligen som en Spamalot-reviderad version av Hollywood bowl-inspelningen från 1982, där de gamla vanliga sketcherna – ömsom framförda på scen, ömsom uppspelade i originalversion för att täcka kostymbyten – sammanflätas med koreograferade musikalnummer. Och det funkar. Föreställningen får en tidig höjdpunkt då Idle, i full Noël Coward-mundering, sjunger "Isn't it awfully nice to have a penis?" – och får medhåll av en dansande örlogsflotta, som även sjunger ytterligare två (mer anatomiskt allomfattande) verser.
Men de ordinarie sketcherna tar ändå upp större delen av scentiden. Ytterst få är bortglömda pärlor – även om Anne Elk (ms.) och hennes teori och brontosaurusar är en positiv överraskning – och några av de så ofta upprepade signaturfraserna känns lite väl rutinmässiga. Det är förmodligen en poäng som framförts i otaliga tidigare recensioner – men exakt alla förväntar sig den spanska inkvisitionen vid det här laget. Ändå måste de såklart finnas med. Allt annat hade varit ett svek mot publiken.
Därför bli också de spridda men uppenbara improvisationerna extra underhållande inslag. "Did you judge the Cleese divorce?" frågar Palins högstadomstolsdomare i damunderkläder. "Which one?" replikerar Idles. Och Cleese själv står för kvällens satirinslag, då han kastar en bitsk kommentar i Daily Mail-redaktören Paul Dacres riktning. Mitt i sitt försök att återlämna en hädangången papegoja.
Allt detta alltså livesänt, världen över. Ett sista farväl. Och det faktum att vi får en chans att ta del av det i Norrbotten är såklart ett fantastiskt initiativ av Folkets hus i Boden – men stämningen i salongen blir lite osäker. Hur ska en publik förhålla sig till direktsänd humorteater på bio? Får vi, föruttömmande, ropa ut klassiska repliker? Applåderar vi efter varje musikalnummer? Som avslutning ber Eric Idle samtliga globala åskådare att sjunga med i Always look on the bright side of life. Och i Boden gör vissa det – kanske lite väl högt – medan andra känner sig mer obekväma inför konceptet. Men på andra sidan bioduken är stämningen oantastlig. Truppen får sällskap av högprofilerade fans och semi-Pythons. Eddie Izzard, Carol Cleveland, Stephen Hawking, Lee Mack och Warwick Davis. Det sjungs, bugas och tackas för sig.
För alltid.
(Kanske).
Föreställningen avslutas med en runa:
"Graham Chapman 1941-1989. Monty Python 1969-2014. Now piss off."