Det sägs att Gordon Gekko blev en stor hjälte bland finansvalparna när Wall Street fick premiär 1987. Gissningsvis var börsmäklaren Jordan Belfort, denna historias verkliga huvudperson, en av de som inspirerades.
För honom är girighet inte bara bra, den är hela meningen med tillvaron. Leonardo DiCaprio, uppvärmd efter rollen som nyrik uppkomling i The great Gatsby, gör honom till en charmig skitstövel som startar en halvlaglig kokain- och utlösningsdriven aktieverksamhet där fredagsfikat lika gärna skulle kunna utspela sig hemma hos Hugh Hefner. Om han också hade en kringresande tveksam cirkus och högar av kokain i köket.
Om det blir för mycket? Japp. Ändå suktar man, länge, efter mer. Första delen av det här börsmäklardramat är så scorsesiskt effektivt underhållande att man blir bländad. Några scener är riktiga skrattfester. Leonardo DiCaprio och Jonah Hill fungerar utmärkt som ett knarkigt Helan och Halvan-team. Och att se en flippad Matthew McConaughey spela bongo på sin egen bröstkorg är ett tillräckligt bra skäl för att köpa en biljett. Nästan i alla fall.
För tre timmar extremdekadens och misogyni är minst en timme för mycket. Ingen verkar ha vågat säga till Martin Scorsese att klippa bort några av alla partyscener med helnakna blondiner med pigga bröst till förmån för till exempel djup i persongalleriet. Precis som den påtända Jordan Belfort försöker landa en helikopter i sin trädgård i en oroväckande scen har Scorsese också svårt att få till ett tillfredsställande avslut.
Det är synd för han verkar ha ett viktigt budskap djupt inne i kokaindimmorna. Belfort vaknar aldrig ur dollarförtrollningen, som Richard Gere till slut gör i Pretty woman. Han och hans gelikar har inga trygga pappor med moralisk kompass som i Wall street. Scorsese bryr sig inte om varför vi har hamnat här men klart är att hans Gordon Gekkor inte blir kära i sina prostituerade och de lär sig inte sin läxa. Frågan är om den ens existerar fortfarande.