När jag läser Ärlig beskrivning, de 49 dikter av Czeslaw Milosz (utgiven av Brombergs med översättning av bland andra Anders Bondegård, Nils-Åke Nilsson) som nu ges ut med anledning av att han fyller hundra i år, känner jag en egendomlig framåtrörelse, personlig och nog rätt knasig. Jag märker att jag hela tiden längtar efter de sista dikterna han skrev - som om jag då kunde komma poeten närmre. Det mesta i samlingen är också material från hans sista två samlingar. Men Milosz var lyriskt verksam under åtta decennier. Han dog 2004.
Särskilt gärna minns han det speglande vattnet, han är en veritabel floddiktare. Men hans lovsång gäller också månen, haven, världen, människan, hasselbusken, badhuset och en prickig klänning i det förflutna.
Så ifrågasätter han sitt "extatiska lovprisande av tillvaron" och detta tema varieras också i en rad dikter. Jag förstår bara inte varför jag tar "på mig skulden för sådant jag inte kunde göra något åt", låter han en gammal pensionär mumla i en text. Och i en annan dikt säger han om modern: "Bara Du, kloka och rättvisa, skulle kunna lugna mig, genom att förklara att jag gjorde så gott jag kunde."
Mycket är minneskonst och tankar om minnet: "var är, vart försvinner / handen som lyser, jorden som rasslar, språngets båge?" Den förundran man anar i dessa rader finns som en ton under allt Milosz skriver, som när en understämma klingar med.
Milosz upplevde två världskrig, folkmord, ockupation och exil i Kalifornien. När muren föll återvände han till Polen, då nära 80 år. Det är alltså inte konstigt att han ofta diktar om tidens ondska, som när folk i Warszawa åkte karusell på ett torg medan ghettot strax intill brann. Och så vrider han om den litterära skruven ett varv till: "folket på karusellen / fångade flagor i luften". Man skrattade men askan kom från "martyrernas bål". Så märker man att han egentligen inte är riktigt oförsonlig mot någon annan än sig själv.
Dikterna känns klassiska, fyllda av transformationer och spänningar, de har ett symfoniskt drag. Det är i första hand tonen som fångar mig. Den bygger på att varje ord är begripligt och därför får dikterna, när de sjunker ner i oss, ett ofantligt siktdjup.