NY BOK
Maja Hagerman
Minnesbrunnen
Norstedts
En särskild händelse finns beskriven i Maja Hagermans bok.
Mia Green tog i sin ateljé en serie bilder av en ung flicka med finskt påbrå.
Flickan står naken på bilderna. Håret är utkammat och hon håller ena handen i en stel gest över magen. En bild framifrån, en bakifrån och två från vardera sidan.
Uppenbart var det en uppslitande upplevelse för dem båda. Efteråt verkade Mia Green ha ångrat den förnedrande fotograferingen.
I ett brev till Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg bad hon om ursäkt. Bilderna hade kommit bort. Hon kunde omöjligt hitta plåtarna i sin ateljé.
Lundborg skrev svar. Han måste ha dem. En assistent skickade ännu ett brev och varnade: Om bilderna inte fanns måste de tas om.
Mia Green skickade då fotografierna. Motvilligt.
Bilderna återkom senare i flera böcker som Lundborg gav ut. Flickan beskrevs som ett exempel på kortskallig människotyp, av ”ostbaltisk” ras. Det var en ras som enligt vad institutet hävdade i läroboken ”Svensk raskunskap” hade sitt ursprung i mellersta Ryssland och därför inte ansågs höra hemma i Sverige.
Mia Green hade även i uppdrag att mäta flickans kropp och skalle, men det sa hon sig ha glömt bort. Rasbiologiska institutet skickade då ett brev direkt till flickan och bad henne att själv mäta sitt ansikte.
Hagerman har också hittat andra bilder, vinjetterade Lappar och Lappland. Dessutom har hon fått reda på att det fanns 22 lappkranier som hade samlats in av Anders Retzius, professor i anatomi och chef för anatomiska samlingen vid Karolinska Institutet i Stockholm. Sverige var tidigt ledande vad gällde att mäta individer och definiera människoraser.
De 22 kranierna förstördes av en brand 1892. Kvar blev bara bilder av dem. Ett par av fotona har Hagerman hittat på Le Muséum i Paris, där det tidigt samlades dokumentation av det som ansågs vara olika människoraser. En bild visar ett kranium från Kvikkjokk, daterat 1856.
Fotografin utvecklades på 1800-talet och fick en enorm betydelse i dokumenterandet. Det hjälpte också Rasbiologiska biologiska institutet att kategorisera människor i långskallar och kortskallar. I den senare kategorin placerades samer och finnar.
För människor i de grupperna var det svårt att protestera mot skallmätningen. Den aktade vetenskapen sa sig behöva materialet, så de teg och led.
”En förödmjukande tystnad inträdde”, enligt den brittiske sociologen Paul Connerton.
Han menar att den svenska nationen raderade ut det samiska och finska arvet. Det blev suddat ut ur det nationella minnet eftersom det uppfattades som icke-svenskt.
Parallellt började svenska staten också intressera sig för att exploatera mark i norr för gruvdrift, skogsindustri och vattenkraft.
Icke svensktalande förbjöds även att använda sitt modersmål. Samiska och finska hörde inte hemma i den stora europeiska språkfamiljen. På språklig grund drogs därför rasgränser genom Europa och det svensk-norska unionsriket. Svenskar och norrmän var en ras, finnar och samer en annan.
Hagermans budskap är att vi måste minnas. Fotografin är ett minnets medium, men bilder kan tolkas olika. Gamla foton kan plockas fram och användas i suspekta sammanhang.
I dag uppmärksammar till exempel nazistiska och högerextrema sajter bilder från Herman Lundborg, han som ville bidra till att bevara en vit överlägsenhet.
Som Hagerman skriver: Det är därför vi inte får glömma.