Jag trodde Thåström var död. Eller nja, det är bara halvsant. Jag är tillräckligt med för att förstå att döden inte inträtt bokstavligt. Men bildligt? Absolut.
Visst har "Fanfanfan" varit en trogen kompanjon på efterfesterna under tonåren och visst har man på samma fester artighetsnickat när killen med gitarren rabblade låttitlar.
Men det var då.
Kanske har det att göra med hans ovilja till att synas utanför scenen, eller så är det bara mina algoritmer som inte talar för den svårflörtade punkikonen.
Men när han kliver på scen i Luleå energi arena efter en repetitiv uppspelning av Lykke Lis "Possibility" återuppstår han. Till och med i min filterbubbla.
Thåströms igenkännliga nerv vibrerar vant genom den stora låtkatalogen och varvar friskt mellan nykomlingar från senaste skivan "Somliga av oss" till äldre klassiker som "Beväpna dig med vingar" och "Söndagmåndagsång".
Kritiker har hyllat artisten för nyfunnen energi och hans egna bejakande av åldrandet i textrader som "Det är ett party nere på gatan men jag ska inte gå har man levt så här länge är det som man varit på allihop”.
Jag är beredd att hålla med. Det är uppfriskande med en gubbe som inte fastnat i romantiseringen av ungdomsåren och som inte försöker vara något annat än gubbe.
Med en säregen karisma och scenspråk tillsammans med ett sylvasst band trollbinder han basketarenan, men är det bättre än någonsin?
Nej.
För bäst blir är det när Imperiet-låten "Saker som hon gör" från 1986 avbryter de jämförelsevis nya låtarna. Den odödliga favoriten "Flyktsoda" från Ebba Grön-tiden lyfter Luleåpubliken som mest och i gengäld ger de kvällens starkaste allsång tillbaka. Och mäktigast blir extranumret "Alla vill till himlen" från 1989.
Låtarna blir stundom rätt monotona - är man inte ett inbitet fan kan det vara svårt att hänga med i låtbytena. Munspelsinslagen kommer med tinnitusvarning och två timmar känns som i det längsta laget.
Efter en oändlig och grå vinter och en hjärntrötthet av februarivardag är kulturlusten lika med tuggumipop i Mello.
Men med fladdrande händer, epilepsiframkallande ljusshow och en fullsatt arena lyckas Thåström vara nästan lika lättuggad som Dolly Style.
Thåström är inte död. Han är inte heller mer levande än någonsin.