NY BOK
Eva-Karin Gyllenberg
Svenska kvinnliga pionjärer
Ordalaget
Oavsett om de varit skrivna för barn, som ”Godnattsagor för rebelltjejer”, eller för vuxna, som ”Kvinnorna som format vår värld och deras koppling till varandra”, har de varit upplagda på samma sätt: författaren eller redaktören väljer ut ett visst antal kvinnor, som alla får var sitt kapitel i boken.
På detta sätt är även DN-journalisten Eva-Karin Gyllenbergs bok ”Svenska kvinnliga pionjärer” utformad. I boken presenteras 40 kvinnor som på olika sätt varit pionjärer. Urvalet är brett, här finns både välkända och okända levnadshistorier.
Kvinnor som Ellen Fries, Elin Wägner och Karolina Widerström var visserligen både politiskt viktiga och fascinerande personer, men alla som intresserat sig det minsta för kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnors intåg i universitetsvärlden har redan läst sig till leda på dem.
Nej, dem tycker jag gott att Gyllenberg hade kunnat skippa. Det är nämligen de orättvist bortglömda kvinnorna som är bokens behållning. Jag hade till exempel aldrig hört talas om konståkerskan och OS-guldmedaljören Magda Julin (1894-1990) som bara tränade på söndagar eftersom hon arbetade på kafé resterande sex veckodagar och som fortfarande åkte skridskor som 96-åring.
Är man negativt lagd kan man även klaga på hur Stockholmscentrerad boken är. Visst försöker författaren lyfta kvinnor från hela Sverige och de två norrbottniska kvinnorna Erika Aitamaa (Lovikkavantens moder) och Haparandafödda skulptrisen Sigrid Fridman får exempelvis varsitt kapitel, men de flesta kvinnor det berättas om var födda och verksamma i de urbana storstadsregionerna.
Kanske inte så konstigt då det på dessa ställen fanns större möjlighet att starta företag, kämpa för kvinnors rösträtt och utbilda sig. Det är nämligen dessa kvinnor som oftast lyfts, både i ”Svenska kvinnliga pionjärer” och andra bokprojekt som syftat till att ge kvinnor ur historien upprättelse. Genom att göra det urvalet döljs något viktigt: kampen för kvinnlig rösträtt var en (såklart viktig, men) borgerlig rörelse som uteslöt prostituerade och andra kvinnor som var i störst behov att få sina röster hörda.
Eva-Karin Gyllenberg har helt klart skrivit en medryckande och allmänbildande bok. Men trots detta kan jag inte låta bli att se det som ett nederlag, och väldigt typiskt för den samtida feminismen, att det som premieras är ”starka kvinnor” som startat företag och blivit chefer. I stället för sådana kvinnor som i sitt privata gått sin egen väg, valt att leva utan män och blivit sina egna.