Mark Wahlberg är en av Hollywoods halvunga prinsar, som då och då är med i en riktigt bra film. Men för varje Boogie nights och The departed finns också en halvkass Two guns eller, som här, en rätt medioker krigsskildring.
Ändå är ambitionsnivån hög inledningsvis i"Lone survivor, som bygger på en sann historia. Vi får följa några Navy Seal-soldater posterade i Afghanistan. Detta är den amerikanska flottans tuffaste killar och de är ivriga att få komma ut på sitt nya uppdrag, att tillfångata en talibanledare.
Men operationen går snett när några getherdar oväntat snavar över de fyra utvalda soldaterna, när de ligger på lur i skogen. Ett moraliskt dilemma uppstår, hur hantera de potentiella hoten? Dessutom funkar varken radioutrustning eller satellittelefonen och efter några ödesdigra bedömningar blir våra hjältar anfallna av talibanerna.
Titeln på filmen avslöjar det mesta och i väntan på den säkra utgången följer en utdragen dödsorgie, som är fysiskt plågsam att se. Inte minst när våra hjältar tvingas retirera ned längst en bergssida och studsar som gummibollar mot de hårda klipporna. I en annan scen får jag plötsligt förlossningsflashbacks, när Mark Wahlberg i svår smärta sliter ut en långt vasst föremål ur sitt blodiga lår medan benpiporna spretar åt olika håll. Men männen är av det rätta virket och biter ihop och ger sig inte förrän i absolut sista andetaget.
De kämpar alltså på men sedan är det varken mer eller mindre som återstår att berätta. Tanken är väl att ur ett USA-perspektiv göra en hyllande film till dem som förlorat livet under operationen. Men utan att problematisera kriget i Afghanistan eller någon som helst psykologisk fördjupning av yrkesmilitärlivet, sådana nyanserande faktorer som gjorde Zero dark thirty och The hurt locker så bra, blir det här i slutändan en rätt platt skildring av machomän med stora köttsår.