NY BOK
Vigdis Hjorth
Femton år
Den revolutionära våren
Översättning: Jens Hjälte
Natur & Kultur
Efter den inledningen går det inte att låta bli boken. Det finns aldrig anledning att bläddra förbi några avslagna partier eller meningslösa miljöskildringar för Hjorth håller sig alltid liksom till det som brukar kallas saken.
Det finns så många anledningar att hon är en av Skandinaviens just nu mest läsvärda författare. I romanen "Henrik" gav hon sig 2019 i kast med nationalskalden Ibsens "Hedda Gabler". Hon fick uppdraget tillsammans med två andra författare. Hon valde att lyfta in dramat i en bensinstation. Det gjorde hon förbaskat rätt i. I "Är mor död" som kom 2021 skildrar hon en kvinna som efter många år försöker återuppta förbindelsen med sin mor. Det handlar om ett sårigt livsval och huvudpersonen konstaterar: ”Mor är död i mig, men det händer att hon rör på sig."
I den nya romanen väljer Hjorth ett ungdomligt perspektiv på livet. Den handlar om åren när barnet nått en ålder när det första ifrågasättandet gör entré. Fram till dess har allt varit så bra, alla vuxna, alla högtidsdagar, alla middagar med släkten och alla tråkiga kyrkobesök. Den unga Paulas liv har varit så lyckligt.
Men så av en ren händelse råkar Paula läsa ett brev som hennes mamma har skrivit, ett brev till den fruktade mormodern. Då börjar den lyckliga uppväxten krackelera. Mammas brev till mormor visar att sanningen inte är helig, inte ens i en familj som präglats av gudfruktighet i flera generationer. Här får Paula läsa att allt är så mycket finare än det är i deras familjeliv, att hennes systers kuggning i den kristliga gymnasieskolans matematikkurs förtigs och förvandlas till en framgång.
Brevfyndet får Paula att börjar ifrågasätta, och hon gör det på egen hand, i ensamhet. Hon hittar fler brev fyllda med nya lögner om deras liv och den lyckliga familjens liv visar sig vara en lögn. Tryggheten är borta och kvar finns bara bästa vännen Karen.
Det stora hotet som stiger fram i tonåren är konfirmationen, som med den stora Gudstron i familj och morföräldrar är det värsta som väntar. Hon kan inte berätta i familjen att hon inte tror på Gud och inte vill konfirmeras. Gå och läsa måste hon.
Hemma i radhuset har ingen sett att Paula mår dåligt, men i konfirmationsundervisningen ser den mogne prästen att Paula inte mår bra. Han börjar tala med henne och det blir återkommande samtal. Det tar tid för Paula att våga berätta, och dessutom för en präst!
Samtidigt känner hon att tyngden i bröstet lättar. Prästen förstår hennes brist på Gudstro för han har själva sviktat under åren. Han vill inte att Paula ska göra mamma, pappa och mormor besvikna och föreslår i stället att hon ska konfirmeras utan att konfirmeras. Prästen placerar henne sist i raden och ska ”missa” henne när det är hennes tur för oblaten och vinet.
Allt går vägen och Paula börjar tro på ett vuxenliv igen. Hon har fått lära sig att allt inte är sant, att det kan behövas nödlögner för att hålla ihop en familj. Det har hon fått prästens ord på. Hon klarar till och med av att bästa vännen Karen flyttar till Bergen.
Det är en stor liten bok Vigdis Hjorth skrivit, en bok som vänder sig till både en ung publik och en vuxen publik. Det är en bok att som ung tonåring växa in i och som vuxen få känna igen sin sena barndom. Mästerligt!