En invändning. På nördnivå. Varför inte Shadowcat?
I övrigt: booom!
Days of future past är jämte Secret wars den absolut mäktigaste storyn i Marvels hela hisnande universum. Liten spoilervarning nu, men det här får ni ändå reda på under filmens två första minuter: Alla dör.
Typ, för därifrån drar regissören Bryan Singer upp tempot. Det här är berättelsen om hur USA:s regering efter våldsamma raskravaller skapar sentinels, superrobotar som ska skydda mänskligheten genom att identifiera mutanter och oskadliggöra dem. Ett apokalyptiskt krig utbryter och på ruinerna upprättar de rasrena människorna en fasciststat med hjälp av ett oslagbart anti-mutant-robot-Gestapo.
Det suger. Så hårt att ärkefienderna Charles Xavier och Magneto tvingas samarbeta och här börjar filmen.
En handfull mutanter har lyckats gömma sig från fascistrobotarna och sjösätter en desperat plan. Hjälten Kitty Pryde använder sina mentala krafter för att skicka Wolverine tillbaka i tiden med uppdrag förhindra det politiska mord som leder till att sentinel-programmet startas och på så sätt förändra framtiden så att kriget aldrig bryter ut.
Det påminner mycket om Terminator-filmerna, men Days of future past publicerades första gången 1981, tre år innan Schwarzenegger drog på sig bikerjackan. En av skillnaderna mellan berättelsen i tecknad form och den film som nu får premiär är att det i serietidningen är Kitty Pryde, Shadowcat, som själv reser i tiden.
Att Marvel ställer Wolverine i centrum är logiskt med tanke på hur populär Hugh Jackman blivit i rollen som den lakoniske antihjälten. Det är tråkigt med tanke på att de därmed försitter chansen att göra en kvinnlig superhjälte till huvudperson i en storfilm.
Hugh Jackman är emellertid fantastisk, även om det inte märks så tydligt eftersom han ställs han mot en närmast övermänsklig uppsättning skådespelare. Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, Ian McKellen, Peter Dinklage – de är alla i högform.
Bryan Singer lyckas med den svåra konsten (hej Thor) att sammanföra skådespeleri och ett angeläget budskap med välta skyskrapor-effekter. Det går att njuta av den här filmen bara för att det är väldigt tufft att Magneto kan flytta ett baseballstadion med tankekraft, men berättelsens stora tema är minst lika aktuellt i dag som 1981.
När röken lägger sig framträder ett moraliskt drama. En saga om hur vårt värde som människor är beroende av vår förmåga att se värdet i andra, även i dem vi uppfattar som annorlunda.