Martinsons ratade kapitel hade lyft ”Jaguarens” rykte

NY BOK

Harry Martinson 

Den förlorade vandringen 

Ur korrekturen bakom Den förlorade jaguaren 

Faksimil utgivna och kommenterade av Johan Svedjedal 

Vekerum förlag

Framför allt håller skildringen av havet och resan till Argentina bitvis lika hög klass som berättelserna i "Resor utan mål" och "Kap farväl!".

Ett högdramatiskt avsnitt i "Jaguaren" handlar till exempel om hur man eldar pannorna under en orkan. I ett annat, fasansfullt parti kokar ångan eldarna till döds vid en torpedering.  

I "Jaguaren" finns en filosofiskt lagd person som varje kväll tänker högt kring Livsgåtan, långe Löw. Hans funderingar blir en ”andlig måltid” för de andra i skansen. Man anar väl att denne eldare har drag av Martinson själv. 

Och vi får än en gång möta Martin Tomasson, pojken från "Nässlorna blomma" och "Vägen ut". Nu är han befaren eldare men fortfarande lika våldsamt vetgirig och observant, han lider av ”sjukan att alltid fråga, sjukan att alltid drömma”. I brist på böcker och läsning ljuger han ihop ”världsbilder”, vars ”djupaste botten” var moderlivet, hembygden och folkskolan”. 

Men på slutsidan faller man ner i ett tomt hål. Det avsnitt där verkets tre ynglingar vandrar på Pampas saknas. Romanen slutar abrupt på ett sjukhus där en av de unga hamnat efter ett bordellbesök. 

Till all lycka har dock Johan Svedjedal under arbetet med sin biografi om Harry Martinson återfunnit det parti som saknas i "Den förlorade jaguaren"! De närmare femtio sidorna presenteras och kommenteras nu i ett häfte kallat "Den förlorade vandringen".

De ingick alltså i romanen men Harry Martinson strök dem strax före tryckningen. Svedjedal menar att bedömningen av verket ”kunde blivit en annan om det strukna materialet hade kommit med”. Det är också min uppfattning. Kanske kan man därför säga att det här tillskottet gör "Jaguaren" till en betydligt bättre bok, mer än 80 år efter publiceringen.

Svedjedal nämner att Martinson senare gjorde en ännu mer dramatisk strykning i "Aniara". I ett av korrekturen slutade eposet nämligen lyckligt. Där räddades ”de flesta passagerarna” till en paradisisk tillvaro ”på en fjärran planet”. Det partiet plockade Martinson också bort i sista stund. Det meddelade Johan Wrede redan på 60-talet, men hans upptäckt har fallit i glömska.  

Martinsons egentliga syfte var att bedriva civilisationskritik. I "Jaguaren" riktar han nämligen den ena ursinniga sparken efter den andra mot filmen. Det som sker på vita duken deformerar de ungas livssyn och verklighetsbild, menar han. 

Filmens blandning av ”skönhetsflöde, spänning, tjusning, handling” binder de unga till biostolen. De är omedvetna om att filmen bestjäl ”verkligheten på alla dess omedelbart anslående sidor och lämnar kvar det övriga, det tråkiga”, heter det i "Jaguaren".  

Romanen handlar om tre unga män som bestämmer sig för att fly till Sydamerika, till en mer spännande och glansfull tillvaro. Där ska de få syn på och jaga en jaguar och leva lika heroiskt som hjältarna i de samtida filmerna. 

I det parti som Svedjedal grävt fram får de tre ynglingarna kontakt med några peoner på Pampas. De träter då om hur pass gula kineser egentligen är och blir oeniga. Då tar en av dem till orda och lugnar sinnena med sina klarsynta och tänkvärda ord. Han längtar efter att få resa och lära sig mer om andra kulturer, att ständigt vara i rörelse och se världen från många håll.

Nu tycks vi ”leva ett liv som mest är gissningar”, summerar han och man känner igen Martinsons passadiska tankar om världsnomaden.

De tre ynglingarna, som får tigga sig fram, möter för övrigt likartade reaktioner som luffarna i Klockrikeboken, en väldig misstänksamhet, svartsjuka, ingrodd stupiditet och motvilja mot det främmande.

Det man framför allt noterar också i det strukna partiet är författarens närmast encyklopediska kunskaper om sydamerikanska miljöer. Det blir stundom bra likt en häpnadsväckande föreläsning där man inte vill gå miste om en stavelse. 

Framför allt är naturbeskrivningen suverän. Det finns ett stormavsnitt i korrekturet som är i klass med det parti i "Kap Farväl!" där den överlastade S/S Ionopolis nästan dras ner i djupet. Det handlar om ett ”åskväder, en sträng och dovt skrovlig åska från nästan kolsvarta horisonter”.

De tre ungdomarna har trott att de under mer bekväma och filmlika förhållanden ska få möta jaguaren. Martinson brukar vara saktmodig, ja mild, även mot de själsligt grovhuggna. Men här menar han att de tre ynglingarna och människor av deras sort har ”förtorkade hjärnor”.