SCENKONST
Marsvinsnätter
Medverkande: Nora Bredefeldt, Derek Cespedes Barrientos, Ivar Forsling, Kristine Gulbrandsen, Jonas Hellman Driessen, Erik Kaa Hedberg, Minttu Mustakallio, Maja Runeberg
Manus: Christina Herrström
Regi: Sara Giese
Norrbottensteatern
Urpremiär 11 mars klockan 16.00
Marsvinsnätter skildrar en familj där narkossköterskan Alvilde står i centrum. Hon är mamman som försöker få ihop livspusslet och räcka till för alla men överhopas av måsten och blir virrig och tankspridd. Hon drömmer om familjelivet med mysiga picknickar och cykelutflykter men det tycks aldrig bli av. Där finns maken Torkel som alltid är trött och utarbetad, han städar upp i röran när han kommer hem från jobbet men orkar aldrig göra något kul. Och barnen, som även de har förväntningar, om att få en hund och sådant. Där finns den självupptagna väninnan Gabrielle med sin baby, som kvartar över på en madrass sedan hon lämnat sin man. De åldrade föräldrarna kommer ofta kommer på besök men inte är till någon hjälp. Och ovanpå allt detta marsvinen i sin bur som piper irriterande hela tiden.
Marsvinsnätter är ett humoristiskt absurt drama skrivet av Christina Herrström. Dialogen är rolig och träffsäker – fastän alla mest pratar förbi varandra i det ständiga kaoset som råder.
Generationerna är också träffsäkert gestaltade, alltså hur barn, medelålders och äldre pratar och rör sig – fina skådespelarinsatser. Och kul med en gästskådespelare, Minttu Mustakallio, i huvudrollen.
"Marsvinsnätter" skildrar människors längtan efter kärlek och ett fullödigt liv. Utan att säga det rent ut ställer pjäsen frågor som är vi så jämställda som vi vill tro? Och, varför förlorar vi så lätt barnasinnet?
Men vad är väl ett absurdistiskt drama utan en kentaur? För mitt i allt kaoset slås ett hål upp väggen och in flyger detta väsen från den grekiska mytologin och snart blir kåtheten ännu en ingrediens i tillvaron …
Marsvinsnätter är en liten pärla att se på. Rolig och underhållande men utan gapflabb och under bältet-skämt. Den kan ses för vad den är utan djupare analys men man kan också fundera vidare på den.
Scenografin är enkel, snygg och inte överlastad på något sätt. Användandet av rörliga bilder, som ju blivit populärt på sista tiden, är också precis lagom mycket använt så att det inte tar över. Nyskriven musik av artisten Min stora sorg (Ann-Sofie Lundin) gör att helheten känns modern. En lyckad satsning av Norrbottensteatern.