Mångskiftande skildring av en kompromisskungs liv

För en gångs skull väljer en recensent att börja sin presentation med författarens egna ord i slutavsnittet.

Lena Callne och Per-Ola Eriksson.

Lena Callne och Per-Ola Eriksson.

Foto: Marianne Eriksson

Recension2020-10-01 17:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Lena Callne – Per-Ola Eriksson

Kompromisskungen 

Per-Ola Eriksson om ett liv i politikens mitt

Ekerlids Förlag

”Jag har vid mogen ålder fått uppleva känslan av meningslöshet. Mörkret blev så mycket mer kompakt och omslutande än den ständiga skymning som min ögonsjukdom glaukom förorsakat.”

Orden kommer från Per-Ola Eriksson, mest känd som landshövding i Norrbotten. Boken erbjuder ett tvärsnitt om bondsonen från Kälsjärv. Där drömde han om att bli bonde men av detta blev ingenting. Han kom istället in i politiken. Nya uppdrag väntade på central nivå som invald i riksdagen 1982.

Mest känd blev han i samband med finanskrisen på 1990-talet när Eriksson tillsammans med dåvarande finansministern Göran Persson kunde vända på en negativ ekonomisk utveckling. Normala räntor skulle sätta hjulen i rullning. En lösning över blockgränsen kunde genomföras, kort sagt fick vi uppleva den ”underbara natten”. Det var en uppgörelse som han ofta återkommer till i texten. Samförståndslösning var melodin och en av dirigenterna var sonen från Kälsjärv.

Under landshövdingetiden 2003–2012 ”odlade” han också att vara en kringresande hövding i ett län som omfattar inte mindre än en fjärdedel av Sverige. 

En helt annan ”värld” får läsaren genom bokens alfabetiska personregister. Det är inte bara Carl XVI Gustaf, Ingvar Kamprad och partiledaren Olof Johansson. Där återfinns naturligtvis Eriksson själv och inte minst hans Lena och dottern Marianne.  

Visst finns det flera namn och flera händelser att plocka upp ur historiens flod. Detta är några av hans gäster i ett liv i politikens mitt. Men allt återvänder till vardagen. Ett avslutande kapitel är ”när telefonen tystnar”. Det gäller att förlika sig med ödet, att minnas, att överlämna till kommande generationer vad som varit aktuellt. I boken beskrivs hur han minns närmast i ett förklarat ljus. Samtidigt finns problemen med ögonen. Eriksson stannar kvar själv i villan i Gammelstad, han äter frukost i all enkelhet medan mörkret tätnar.

För mig känns det som att cirkeln sluter sig från Kälsjärv till Gammelstad. Journalisten Lena Callne har hjälpt honom att formulera sina minnen. Båda har åstadkommit en mångskiftande skildring av vad han upplevt. Det utgör en norrbottnisk samtidshistoria som du som läsare får ta del av.