Mångbottnat och flyhänt om ett ouppklarat mord

"Har man gömt sig bra kanske man aldrig hittas", är två rader på ett i övrigt tomt blad i Jerk Schuitemas nya kriminalroman "Flygplanet som försvann".

"Det intressantaste är inte brotten utan dess sammanhang", skriver Ingemar Nilsson om Gällivareförfattaren Jerk Schuitemas "Flygplanet som försvann".

"Det intressantaste är inte brotten utan dess sammanhang", skriver Ingemar Nilsson om Gällivareförfattaren Jerk Schuitemas "Flygplanet som försvann".

Foto: Southside stories

Recension2020-10-26 17:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Jerk Schuitema

Flygplanet som försvann

Southside Stories

Ett sorts intro inför de drygt 400 sidorna där just att dölja och dess synonyma adjektiv är den outtalade röda tråden.

Det börjar med att ett flygplansvrak hittas av en slump på botten av en uttorkad sjö någonstans i fjällvärlden. Planet, ett postflyg med två man, försvann spårlöst 1964 och har sedan dess fallit i glömska när åren gått och utredningen då det begav sig gett upp utan resultat. Nu, 55 år senare, visar kropparna tecken på att de dött på ett onaturligt sätt, det vill säga att de blivit mördade. 

De som läst Schuitemas förra roman "Den som göms i snö" känner igen sig i Schuitemas grundupplägg. Ett brott begånget i dåtid men som har koppling till nutid. 

Vi får åter stifta bekantskap med polis Stig Taivalsaari från Gällivare-polisen och "Skuggan" Olsson från samma polisdistrikt. Plus, förstås, Amanda Wreede, till vardags på narkotikaroteln i Stockholm, fast uppvuxen i Gällivare där hennes föräldrar bor. Och hennes chef, Lars Almén. 

Ett gäng med ett gemensamt huvudmål, men där det även finns intresse av privat natur, i Amandas fall eftersom det finns många frågor kring hennes pappa Everts agerande runt utredningen med det försvunna postflyget. Evert var polis till yrket. 

I och med mamma Ines död väcks också andra frågor upp i Amanda som stör med ifrågasättanden runt bilden av barndomen. Hur var den egentligen? En lögn och skönmålning? 

Och varför skriker papegojan Kompis ut orden: "Du rör inte barnen, du rör inte barnen." Pappa Evert hatade papegojan Kompis. 

Det märks att Jerk Schuitema har film som huvudsyssla. "Flygplanet som försvann" är växelvis berättad med parallella spår som känns filmiska, inte minst genom dess olika miljöer och rörelse över tid och rum. 

Lite trist är det dock att Schuitema mellan varven, kanske omedvetet, kliar fördomar på ryggen om hur folk i allmänhet, och män i synnerhet, är uppe i norr. 

Människan är ett mysterium och mycket kan hon förtränga eller leva med utan till synes större problem.Till exempel brott som skapas i stundens amoraliska ingivelse, och moraliskt överlever i ett sammanhang som bottnar i girighet, plus möjligheten för stora företag att hemlighålla eller "skylla ifrån sig".

Helt annorlunda än vad gangstern Leon Spencer sysslar med, vars kriminella värv Amanda återigen får känna på. Liksom hennes trasige bror Jörgen, som gladdes när deras far Evert gjorde slut på sig själv i skogen. 

"Flygplanet som försvann" är mångbottnad och flyhänt skriven, men där det intressantaste inte är själva brotten utan som oftast dess sammanhang, och där den outgrundliga människan väljer väg.