NY BOK
Åsa Rosén
Viskornas dal – Väktarinnan
Rabén & Sjögren
Kanske komplicerar jag och läser in sådant som aldrig var på författarens agenda. Tillika är skönlitteraturens storhet att den kan läsas och tolkas på flera olika sätt.
Hur som helst. När Iza, brorsan Enok och deras mamma och pappa lämnar Stockholm och flyttar in i mormoderns stuga i den lilla byn Kaulinpää i Tornedalen, vet de förstås inte vad som väntar. Och att det redan från början finns varelser som har koll på dem.
I och med pappans storslagna planer att bygga på den omkringliggande marken börjar saker hända som får varningsklockar att ringa. Bybon Paul, som tycker mycket om spriten, varnar om att marken inte tillhör Izas familj och säger saker som "dom kom hit först".
Iza börjar lägga ihop ett och ett, och att Virva som hon träffat tidigare nog tillhörde de där "dom" som Paul har pratat om. De som kallades för Viskor och levde i grottor, men som Iza ändå visste så lite om.
Det hela tar dock skruv när Izas pappa plötsligt blir sjuk och ingen riktigt förstår varför. Vrede från underjordens krafter har drabbat pappan som bara viftat bort prat om jättar, väsen och troll. Och Viskor.
Det som inte tydligt syns finns inte, är pappans filosofi.
Åsa Roséns bok, som har barn i åldern 9–12 som målgrupp, utvecklas under resans gång och blir en mångbottnad saga om gamla och nya oförrätter, skriven med en berättarglädje som gjorde mig som skeptiker till genren positivt överaskad.
Slutet då pusselbitarna sätts på plats gör boken till en bladvändare, med sentensen att konflikter bäst löses genom lyhördhet, mod och samtal. Trots nästan till synes hopplöst utgångsläge.