KONST
Olle Schmidt
Mismatched stories
Konsthallen, Luleå
Pågår till 8 augusti
Målningarna befolkas av väderbitna figurer med maskliknande ansikten, stående i landskap, uppbyggda som scener ur en teaterpjäs eller ett dataspel. Kraftiga, nedsmutsade neonfärger i olika nyanser livar upp bildernas innehåll, och gör dem mer levande. Verken har referenser från populärkulturen (serier, barnböcker, blues/hårdrock), men också popkonst, äldre konstverk och samtida företeelser. Dessutom tycker jag att Olle Schmidts drömliknande bildvärld påminner om den belgiske konstnären James Ensor, vars groteska figurer och makabra bilder känns själsligt besläktade. Men han har en personlig stil, där han visar fram en blandning mellan galghumor och mörkt allvar.
En annan sak som slår mig är hur detaljrika målningarna är. Man måste titta på en bild flera gånger för att upptäcka alla detaljerna, men det blir ingen nackdel för bilden och stör inte själva innehållet.
Under tiden man betraktar målningen, så börjar man att ställa frågor till sig själv: Varför står de där? Väntar de på någon? Vart är de på väg? Varför? Vad är själva budskapet? Det är historier man väntar att få höra fortsättningen på, men som vi måste fundera själva över.
Rent tekniskt är målningarna gjorda genom att Olle Schmidt ”smutsar ner” duken först och börjar arbeta fram bakgrunden, innan han målar dit figurerna. Han vill överraska sig själv under arbetets gång, och låter slumpen styra över målningen. Själva tekniken verkar både på gott och ont. Ibland fungerar den perfekt, andra gånger slocknar lågan, som det kan märkas på några av de mindre verken. Här skulle han ha slutat i tid, innan bilden gick på tomgång.
Utställningens två skulpturer har samma humoristiska, men också drastiska, ton som målningarna.
I dessa dagar har skulpturerna fått en ny aktualitet i samband med corona-virusets framfart. ”Homeboy”, där de långa benen som sticker ut ur en liten stuga, representerar människan vars hem har blivit för trångt på grund av den långa väntan på att faran är över, medan ”Tillsammans” gör att man börja fundera på om benen under ett stort vitt täcke tillhör sovande eller döda.
Själva titeln betyder ungefär ”osammanhängande berättelser”, att det inte finns något gemensamt. Detta är en sak som inte stämmer här. Trots att verken är av olika karaktärer, så finns det en röd tråd som binder ihop hela utställningen och gör så att den fungerar. En utställning i den irländske absurdisten Samuel Becketts anda.