NY BOK
Anna Villfjell
När berget ska fram
Virrpanna Produktion
Även för en utomstående besökare är det sorgligt att skåda ödsligheten och förfallet i dagens Malmberget. Det pågår en nutida tvångsförflyttning av människor och orten håller på att utlånas.
Om sin forna hemtrakt har utflyttade Anna Villfjell presterat en lunta på 370 sidor, en bok om ”det lilla samhället långt uppe i norr, som byggt och bygger Sverige.” Hon har funderat över betydelsen av en hemort och hur den lilla människan påverkas när starka yttre krafter förändrar livsvillkoren.
Upplägget liknar det som Marit Kapla använde i sin Augustprisvinnande ”Osebol” från 2019. Författarens egna ord är ytterst få. I stället är det ett stort antal intervjuade personer som kommer till tals, i Villfjells bok 39 anonyma människor som bott eller bor i Malmberget.
De representerar å ena sidan stoltheten över att jobba åt bygdens stora företag och insikten om det oundvikliga:
”Alltså, har vi inte LKAB. Och dom inte får utvidga. Ja, men vad har vi då?”, funderar KVINNA, född 1962.
Å andra sidan förmedlar de kärleken till platsen och medmänniskorna, glädjen inför minnena, den speciella känslan som många delar. Flera vittnar om en ganska hård plats, med hård jargong. I Malmberget säger många vad de tycker och tänker, utan att hymla, och alla kanske inte alltid gillar det ”malmbergstugget”. Fast de flesta gillar det. Raka besked fungerar ofta.
En del minns självmordsvågen bland de unga på 1990-talet, men de flesta uttrycker sin oro, sorg och ilska inför det faktum att de nu tvingas lämna sina hem, liv och vanor.
”Alltså. Det är inte bara träden på gården som breder ut sina rötter. Det är ju även våra fötter som breder ut sina rötter på samma vis. Så det är jobbigt att slita upp det”, som det formuleras av MAN, född 1983.
Den kommentaren antyder något om bokens svaghet, nämligen det pratiga språket. Anna Villfjell verkar ha citerat de intervjuade ordagrant, även när de inte avslutar meningarna, uttrycker sig otydligt eller upprepar sig. Lite hårdare redigering hade gjort läsningen lättare och begränsat bokens format, vilket varit bra.
Totalt sett är det ändå ett ambitiöst och bitvis gripande dokument, som fått Villfjell att bättre förstå varför hon flyttade, men också varför hon ibland längtar hem så det värker.
Allt knyts ihop med optimism, för livet går trots allt vidare. Vägen fortsätter framåt – och ”du ska fan aldrig tveka bara för att det är brant”, som det blir sagt.