MÀktigt mastodontverk nÄr in i kÀrnan av det samiska

I Ă„r Ă€r det 20-Ă„rsjubileum för Dans i nord och temat för i Ă„r var tĂ€nkt att vara ”LĂ€ngtan, möten och framtidshopp”. Sedan kom Coronapandemin. Lite tragikomiskt att det nu blev en dödsmĂ€ssa, ett rekviem, som fick bli huvudakten under Dansfesten 2020.

PÄ lördagen var det vÀrldspremiÀr för musik- och dansverket "Saami Requiem" skapat av orgelvirtuosen Gunnar Idenstam och tusenkonstnÀren Ola Stinnerbom.

PÄ lördagen var det vÀrldspremiÀr för musik- och dansverket "Saami Requiem" skapat av orgelvirtuosen Gunnar Idenstam och tusenkonstnÀren Ola Stinnerbom.

Foto: HÄkan Larsson

Recension2020-09-20 12:30
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

DANS

Saami Requiem

Studio Acusticum, PiteÄ

Lördag 19 september klockan 19

”Ett samiskt rekviem” Ă€r ett mĂ€ktigt mastodontverk som tar med oss pĂ„ en resa i in i kĂ€rnan av det samiska. DĂ€r möter vi mytiska, parallella vĂ€rldar och andevĂ€sen.

Den samiske multimediakonstnÀren/dansaren Ola Stinnerbom har skapat verket i samarbete med organisten Gunnar Idenstam och dansaren Henrietta Wallberg.

Högt upp vid den enorma orgeln i stora salen tar Gunnar Idenstam och tvÄ medmusikanter plats. Rörliga bilder projiceras pÄ en stor duk i bakgrunden. Först Àr det naturbilder, sedan framtrÀder en samisk schaman som utför ritualer pÄ en plats som verkar vara en torrlagd Àlv, renflockar i rörelse och malmvagnar och annat som visar gruvindustrins framfart i Sapmi.

I samklang med orgelmusiken jojkar Ola Stinnerbom pÄ ett starkt intuitivt sÀtt och blandar in lÀten med allt frÄn mörkt rytande till vÀsande i falsett. EmellanÄt eskalerar det i ljudstyrka och den ordlösa jojken blir melodiös, ja nÀstan lite blues och rock.

Jojken för tankarna till mystik och underjordiska naturvĂ€sen. Det gestaltas Ă€nnu tydligare av ett vĂ€ldigt lĂ„ngt danssolo av Henrietta Wallberg dĂ€r hon Ă€r Jaamie Aimo, dödsgudinnan enligt samisk tro. Hon gestaltar det sĂ„ övertygande och snyggt. Eller ska vi sĂ€ga fult? För hon kan konsten att vara ”ful” i rollen. Som en spindelkvinna rör hon sig över scenen, grimaserar och utstöter skrĂ€mmande ljud och vĂ€ser. En effektfull kontrast Ă€r den klassiska ballerinakjolen pĂ„ hennes i övrigt nersmetade kropp.

Att möta dödsgudinnan Jaamie Aimo ses i samisk tro inte som nĂ„got mörkt och hemskt, har jag förstĂ„tt. Det kanske kan jĂ€mföras med att ”gĂ„ igenom dödsskuggans dal”. Man gĂ„r igenom en prövning, möter döden och kommer stĂ€rkt ur det. SĂ„ tolkar jag det nĂ€r förestĂ€llningen avslutas i en jojk med glad och uppsluppen ton.

FörestĂ€llningen ”Saami requiem” försĂ€tter en i stĂ€mning. Det finns inget direkt hĂ€ndelseförlopp och det Ă€r i vissa delar repetitivt. Det Ă€r sĂ€kert ett medvetet val. Men det kĂ€nns Ă€ndĂ„ som att med sĂ„ fina resurser och medarbetare och en sĂ„ pass lĂ„ng förestĂ€llning, runt 1 tim och 20 minuter, sĂ„ kunde Ola Stinnerbom gjort mer utav det. MĂ€rkligt till exempel att de trummor som stĂ„r placerade pĂ„ scenen aldrig anvĂ€nds. Sedan förstĂ„r jag inte riktigt grejen med att en drönare syns svĂ€va i bild dĂ„ och dĂ„, vad vill de sĂ€ga med det? Trots vissa invĂ€ndningar en sevĂ€rd förestĂ€llning.

LĂ€s mer om