Mäktigt mastodontverk når in i kärnan av det samiska

DANS

Saami Requiem

Studio Acusticum, Piteå

Lördag 19 september klockan 19

”Ett samiskt rekviem” är ett mäktigt mastodontverk som tar med oss på en resa i in i kärnan av det samiska. Där möter vi mytiska, parallella världar och andeväsen.

Den samiske multimediakonstnären/dansaren Ola Stinnerbom har skapat verket i samarbete med organisten Gunnar Idenstam och dansaren Henrietta Wallberg.

Högt upp vid den enorma orgeln i stora salen tar Gunnar Idenstam och två medmusikanter plats. Rörliga bilder projiceras på en stor duk i bakgrunden. Först är det naturbilder, sedan framträder en samisk schaman som utför ritualer på en plats som verkar vara en torrlagd älv, renflockar i rörelse och malmvagnar och annat som visar gruvindustrins framfart i Sapmi.

I samklang med orgelmusiken jojkar Ola Stinnerbom på ett starkt intuitivt sätt och blandar in läten med allt från mörkt rytande till väsande i falsett. Emellanåt eskalerar det i ljudstyrka och den ordlösa jojken blir melodiös, ja nästan lite blues och rock.

Jojken för tankarna till mystik och underjordiska naturväsen. Det gestaltas ännu tydligare av ett väldigt långt danssolo av Henrietta Wallberg där hon är Jaamie Aimo, dödsgudinnan enligt samisk tro. Hon gestaltar det så övertygande och snyggt. Eller ska vi säga fult? För hon kan konsten att vara ”ful” i rollen. Som en spindelkvinna rör hon sig över scenen, grimaserar och utstöter skrämmande ljud och väser. En effektfull kontrast är den klassiska ballerinakjolen på hennes i övrigt nersmetade kropp.

Att möta dödsgudinnan Jaamie Aimo ses i samisk tro inte som något mörkt och hemskt, har jag förstått. Det kanske kan jämföras med att ”gå igenom dödsskuggans dal”. Man går igenom en prövning, möter döden och kommer stärkt ur det. Så tolkar jag det när föreställningen avslutas i en jojk med glad och uppsluppen ton.

Föreställningen ”Saami requiem” försätter en i stämning. Det finns inget direkt händelseförlopp och det är i vissa delar repetitivt. Det är säkert ett medvetet val. Men det känns ändå som att med så fina resurser och medarbetare och en så pass lång föreställning, runt 1 tim och 20 minuter, så kunde Ola Stinnerbom gjort mer utav det. Märkligt till exempel att de trummor som står placerade på scenen aldrig används. Sedan förstår jag inte riktigt grejen med att en drönare syns sväva i bild då och då, vad vill de säga med det? Trots vissa invändningar en sevärd föreställning.