NY BOK
Magnus Västerbro
Den svarta boken
Albert Bonniers förlag
Västerbro är född i Malmberget, uppvuxen i Luleå och med rätta hyllad för sina historiska böcker. För ”Svälten: hungeråren som formade Sverige” fick han Augustpriset i kategorin facklitteratur 2018.
Nu styr han in på en delvis ny väg. Hans nattsvarta bok rymmer det som i undertiteln rubriceras som ”Små berättelser om död och förvandling". Flera har sin upprinnelse i historiska källor, andra bara i författarens fantasi.
Fakta från förr förekommer, men texterna ska läsas som fiction, mer bestämt weird fiction – den litterära inriktning som fylls av fantasy och skräck.
Bitvis blir det ett frossande i bestialisk ondska, ett myller av mardrömmar och mänskliga plågor.
Mest hettar det till i den detaljerade beskrivningen av ”Ett besök i helvetet (berättat för ett barn)”. Det är 13 sidor satanisk skildring av nattmörker, skrik, skräck och smärta, miljoner insekter som biter oavbrutet, glödande bäddar, eld som inte går att släcka, stanken av död och förruttnelse, djävulens monstruösa mun och ögon och barn som brinner. I evighet. Jajamen.
Texten är en bearbetning av ”The Sight of Hell”, en pamflett som prästen John Furniss skrev 1861. Hans syfte var att få barn och unga att välja rätt tro och förstå vad som väntade efter döden för den som levt syndigt. Det var skrämselpropaganda av rent prilliga proportioner.
Mer stillsam är texten om erövringen av Norrland. Kristna nybyggare utsända av kung Magnus Erikssons tog plats i området och de som redan fanns där fick flytta på sig. De nyinflyttade tvingade på ursprungsfolket sitt språk och sin tro. De slog sönder trummor, krossade sejtar och förbjöd alla osynliga väsen. Ju mer skatter de fann i markerna, desto mer skuffade de undan dem som funnits där först.
I sanning en berättelse om död och förvandling av en kultur och ett område – skrämmande dagsaktuell.
Om män som rider mållöst genom en öde trakt handlar en annan text, inspirerad av Luleåkonstnären Karin Mamma Anderssons målning ”Minnesluckorna öppnas alltid från söder”.
Efter överdoseringen av död och lidande får trösten bli den ramsa som fanns inristad på antika romerska gravar. Den påminde om den filosofiska övertygelsen att själen förstörs samtidigt med kroppen – och att det inte är något att sörja:
”Non Fui. Fui. Non sum. Non Curo.”
”Jag fanns inte. Jag fanns. Jag finns inte. Jag bryr mig inte.”
Det sista gäller även den här boken.