Filmaffischen till "Avgrunden" skapar en dramatisk bild av filmen.
På filmaffischen syns en ensam ren i mörkret med Kiirunavaaras välkända siluett i fjärran. Genom spöklik dimma har en ödesmättad spricka öppnat marken mot avgrunden.
Texten lyder: ”Inte om. Utan när”.
Gåshud.
Det är så bra att idéarbetet redan förtjänar en Guldbagge. Snacka om USP.
För någon som levt i, eller bara besökt, Kiruna de senaste åren räcker det anslaget för att skapa ett obehag och spänd förväntan på filmen ”Avgrunden”. Att en regional apokalyps sjuder i tystnad hundratals meter under jord – i en stad som faktiskt flyttar på grund av hotet från gruvan – är ett utmärkt berättelseval när Sverige ska få sin första riktiga katastroffilm.
Grundhistorien är magnifikt dramatisk och närheten till verkligheten skapar kalla kårar. Ändå är filmen bara okej.
Ett stort slukhål håller på att äta upp Kiruna och en komplicerad familjesituation blir inte enklare att hantera.
Den första svenska katastroffilmen är ingen klassisk katastroffilm, men den är väldigt svensk.
Förutom fem minuter av panikartad flykt från sprickor i marken och ett aggressivt slukhål går det ganska lugnt till när stan brakar samman. I förbifarten säger filmens superhjälte Frigga (spelad av en lysande Tuva Novotny) att hela Kiruna kommer rasa samman, inte ens förskolepedagogerna verkar bli uppjagade av detta.
Samtidigt hamnar filmens stora behållning (Novotny) under jord bland stenblock och mörker. Det handlar inte om att rädda världen på Hollywood-manér, eller ens att rädda Kiruna, gruvans säkerhetschef klarar knappt av att rädda familjen.
Därför får ”Avgrunden” också svårt att rädda biohösten.
Tuva Novotny som Frigga i "Avgrunden".
Filmen kretsar mer kring huvudkaraktären Friggas spruckna relationer än sprickor i marken. Dottern vill göra uppror i varenda replik, sonen är borta större delar av filmen, exmaken (Peter Franzén) och nya killen (Kardo Razazzi) tuppar sig konstant mot varandra – och Frigga verkar inte vara särskilt förtjust i någon av dem.
Ett evighetslångt parti i mitten av filmen dödar dramatiken med konstant gnabbande och ett omotiverat besök i gruvan utan resultat. Den hade mått bra av att sprängas bort och efter det hämtar sig "Avgrunden" aldrig.
Precis som Frigga är filmen ganska okänslig, det är inga stora stämningar och dramatisk musik – trotsiga dottern Mica (Felicia Maxime) får ensam ansvara för alla känsloyttringar.
Tuva Novotny gör rollen som mamma Frigga på ett imponerande sätt och hennes insats är filmens höjdpunkt, tycker recensenten.
På många sätt är ”Avgrunden” ett tidsdokument och ett sätt att bevara gamla Kiruna (i ungefär 63 minuter), och även om det som sker på bioduken är fiktion är inte dödgrävande bulldozers mycket skonsammare än slukhål. Skillnaden för dagens Kirunabor är att hotet kommer uppifrån i stället för underifrån.
Bäst är det i början – när hotet ännu inte blivit verklighet – och slutet – när Molly Hammars stämningsfulla ”Deep down” ackompanjerar magiskt vackra flygbilder över en orörd natur. En politisk kommentar och påminnelse om att vara rädd om det vi har.
"Avgrunden" har premiär över hela landet på fredagen men visades exklusivt för Kiruna under torsdagen.
Recension
"Avgrunden"
Premiär över hela landet på bio fredag 15 september.
Längd: 1 timme och 43 minuter
Skådespelare: Tuva Novotny, Felicia Maxime, Kardo Razzazi, Peter Franzén med fler.
Regissör: Richard Holm
Bäst: Tuva Novotny är filmens behållning som stenhårda och underhållande Frigga. Men de mäktiga drönarbilderna och vyerna över Kiruna är inte heller dåliga.
Sämst: Snubbarna som slåss om hennes uppmärksamhet är svårare att tycka om.
Betyg: 2