"Tommy Alexanderssons röst är ett eget väsen i sig", skriver Magnus Tosser efter att ha sett Hällas i Kulturens hus.
Lördagen blev som en saga, en fantasy-värld med årets soundtrack.
Dramaturgin är bekant. I anslaget får vi bekanta oss med de trevliga, men hemliga, elefanterna som genom långa instrumentala passager vaggar in publiken i trygghet. Luleåbandet Concealed Elephant som släppte album i oktober har trogna följare och att sätta dem som underhållning på scenen i loungen (vid baren) är en väldigt bra idé. Ett ekande tomt Kulturens hus ger vanligtvis sämst atmosfär inför en rockkonsert men stonerrockarna öppnar porten till en ny värld.
Innan Huggorm och Hällas klev på i lilla salen värmde Concealed Elephant upp publiken i loungen, vilket var ett lyckat drag.
En stor del av publiken var på plats för att se Huggorm och stämningen var hög.
Sagan fortsätter och stans vassaste huggtänder ser ut att bli de stora hjältarna igen.
På ett halvår har Huggorm slingrat sig runt Luleå och kramat fast folket i ett fast grepp, bandet har varit ohotade och beryktade. De är giftiga, tuffa och orädda.
Att anlita dem som support är förenat med livsfara, det kan bli döden på vilken karriär som helst. Och truppen bakom Sir Hällas stirrar döden i vitögat.
Publikens entusiasm gjorde att sångaren Christoffer Wennberg hotade med att köra en stage dive.
När allsång, crowdsurfing och band-tröjorna tar över lilla salen är det svårt att tro att någon ska utmana dem denna kväll. Det är över, finns inget mer att hämta i salongen.
Många ser ut att tänka likadant när Huggorm-fans lämnar trots att sångaren Christoffer Wennbergs uppmanar folk att stanna kvar för att se kvällens officiella huvudakt.
Då kommer vändpunkten.
På kort tid har Huggorm blivit en av Luleås stora favoritband. Inför 300 personer i Kulturens hus gjorde de ingen besviken.
Hällas ljudbild innehåller orgel och vassa gitarrer, vilket skapar ett unikt sound.
I fantasy-världen är inga varelser större, starkare eller farligare än att det kan dyka upp någon som är ännu större, starkare eller farligare. Huggorm har varit det mäktigaste och häftigaste i Luleå.
Entré: Hällas.
Draken från yttre rymden, som ger sken av att kunna äta elefanter och ormar för skojs skull, kliver fram ur rök och muller.
De är iklädda mantlar, ansiktsmålningar och boots av silver. Sångaren Tommy Alexanderssons röst är ett väsen i sig och den okända kraften från en annan planet får åskådarna på hälarna direkt.
Hällas är ett okänt band för många men de som känner till gänget från Jönköping har tagit dem till sina hjärtan.
Hällas är som många fantastiska band, superhyllade i mindre kretsar och helt okända i alla andra. Det gör dem bara ännu svårare att stå emot, känslan av att uppleva något nytt på egen hand och upplevelsen av det första mötet med en främmande kraft slår hårt.
Det är både utomjordiskt och obegripligt samtidigt som det är förföriskt och inbjudande. Det är musik från en annan dimension, orgel och laser-gitarrer gör att det känns både nostalgiskt psykedeliskt och futuristiskt experimentellt.
Hällas bär mantlar, har målade ansikten och glittriga kostymer. Men även deras musik kommer från en annan planet.
De 300 personer (där många kommit för Huggorm) får en resa genom tid och rymd när de stannar kvar på Jönköping-gängets turnéavslutning. Av publikreaktionerna att döma segrar även de och får en egen hejaramsa.
Det kallas för äventyrsrock och den här sagan får ett mäktigt slut utan nederlag. När Hällas flyger iväg som "Star rider" lämnar de åter styret till lokala hjältar. Äventyret lär fortsätta. I en annan galax.
Christoffer Wennberg och Jonas Eriksson i Huggorm.
Joakim Brännvall och hans Huggorm är ett vågat val som förband tycker recensenten, de är svåra att överträffa.