NY BOK
Tom Malmquist
Döda löv
Albert Bonniers förlag
Prologen introducerar ett jag på ett sjukhus i närheten av New York; ligger han på ett hospice eller har han verkligen genomgått en njurtransplantation? Nej, knappast det senare, eftersom donatorn/mamman nyligen dött i Sverige. Gravsättningen ska ske om en vecka. Den tiden, som då för mig ter sig som den deadline som berättarjagets diagnos säger, blir utrymmet för en flödig och lödig återblick till tider då jaget hade sitt liv och sin identitet i ”By”. En för berättarjaget verklig tidpunkt verkar vara ett besök, efter faderns död, när Nils blivit den framgångsrika musikern "over there".
Sedan rullar hågkomsterna på, inte alltid med mamman Gölu i centrum, som man kanske kunnat tro, eftersom boken börjar så, utan kanske mest med platsens anda och hur den manifesterar sig i de människor som bor där. Men jaget ligger hela tiden i samma sjukrum. Man skulle kunna säga att livet passerar revy för protagonisten, möjligen kan man invända att hågkomsterna är nog så klara för att vara influerade av morfin. Minnena är ofta självbekännelser, ofta plågsamma, men också ofta positiva. Samvetet plågar Nils för hur han behandlat sin hund Biff, och den allvetande berättaren ger hunden långt fler år än vad som kan vara möjligt, kanske som en återbetalning av skuld. Men samtidigt visar hundens död också att även människans tid är utmätt. Parallellen mellan Biff och patienten i sjuksängen är både obehaglig och talande. Vem gav Biff morfin? Ingen.
Så detta med ”döda löv”, vilket är en metafor för en företeelse med fjärilar som Nils mor upplevt. Döda löv kan, om man petar på dem, flyga upp och vara levande. Stoffet i romanen ter sig som i grunden biografiskt/självbiografiskt, med en överbyggnad av magisk realism, som ter sig grundad i protagonistens tankeflöde vid livets slut. Om det verkligen är så att moderns begravning sänds via Skype, till sjukhusbädden, spelar egentligen ingen roll.
Nils ser alla som är med vid spridandet av askan, till och med människor som för länge sen borde vara döda. Alla är där. På det sättet rör Tom Malmquist vid något liknande James Joyce, vakans åberopande av levande och döda. Nils gör sitt sista musikframträdande, spelar för alla närvarande, och slutar med en euforisk ton, det sista ögonblicket. Att det skulle ske utan morfin tror man dock inte på, men det gör säkert Nils själv. Läsupplevelsen? Var beredd på överraskningar.