NY BOK
Louise Glück
Vinterrecept från kollektivet
Översättning: Jonas Brun & Stewe Claeson
Rámus
Breven växlas mellan Jonas Brun och Stewe Claeson som tillsammans översatt dikterna.
Det börjar med en lyrisk knalleffekt: ”Dag och natt kommer / hand i hand likt en pojke och flicka / som stannar till bara för att äta vilda bär ur en skål…”.
De där fantastiska metaforerna såg man också i de tidigare samlingarna. De kan som ovan vara drömartade eller mycket handfasta: ”hennes sanna jag” är ”robust men vresigt / som en väckarklocka”.
Samtalsformen spelar kanske ännu större roll i de nya dikterna än tidigare och det finns både dialogiska avsnitt och en berättarröst.
Louise Glück gav tidigare i höst ut sin första bok på berättande prosa. I den nya diktsamlingen finns scener och miljöer som tycks förebåda ett sådant skifte till romanformen. En svit utspelas exempelvis på ett hem för äldre. Vi längtar efter kärlek, säger en granne där till diktjaget. ”Hela livet söker vi den, / också sedan vi funnit den.”
Titeldikten syftar på en ”stärkande vintersmörgås” från förr, baserad på mossa. Den ”växte / på norrsidan av vissa enar” och krävde en rätt krånglig tillredning, men smörgåsen var inte ”särskilt god”.
Sviten driver, tycker jag, med vår tids upphaussade matkultur där ju lika egendomliga råvaror brukar ingå, men den berör mig inte lika starkt som de andra texterna.
Som tidigare finns också i årets bok en närmast talspråklig ton som plötsligt kan överraska och skämta: ”Så besvärligt det var / att leva, inte undra på / att alla dog". Brun och Claeson lyckas väl med att överföra denna lätt slängiga ton till svenska.
Mycket är minnestexter också i denna bok. Hennes radbrytningar är utstuderade men sådant som rim, rytm, personifieringar och klangeffekter spelar inte någon större roll i Glücks poetiska stil.
Jag vill att varje bok ska vara ett helt, avrundat verk, som ska ”hänga ihop”, sa Glück till Claeson när de träffades 1981. Dikterna i den nya samlingen handlar om att åldras, anser Brun och Claeson. Själv tycker jag inte att samlingen är särskilt tematisk eller sammanhållen. Men det är ingen viktig invändning i sig, jag är mycket förtjust i boken.
Claeson menar att Louise Glück står fri från olika skolor. Hon har helt enkelt varit och förblivit ”sin egen genre” genom åren. Kanske kunde man önskat sig lite mera kött på de ben man kan ana där.