Åh, det låter typ som Adele!
Det är vad folk brukar säga om Miriam Bryant. Men det gör det inte ens. Sluta säg det.
Båda två har förvisso starka, djupa röster; soulvibrato och en tendens till överbruk av huvudklang. Men det är det många som har. Jämförelsen kommer sig av att Bryant dök upp på radarn typ exakt när Adele var störst i världen. Sånt händer alltid, industrin försöker göra lokala remakes av sådant som har visat sig sälja. Men den är trött och tråkig. Jämförelsen, alltså.
Så nog om Adele. Ikväll finns det inget som minner om henne, och Miriam Bryant har ändå aspirationer på att vara sin egen.
Något försenade springer hon på, tillsammans med sitt aningen snubbiga band. Genombrottssingeln Finders keepers avverkas tidigt, och går nästan lite obemärkt förbi. Bryant har väl inte haft några gigantiska framgångar i hemlandet, och det finns inte heller något riktig bibliotek av P3-hits att plocka fram. Även om många av låtarna mycket väl hade kunnat bli sådana, med rätt exponering. Istället får Miriam Bryant mest respons då hon tar till orda, snarare än till sång. Hon uppmanar Luleåpubliken att hoppa, dansa och klappa – men trots att åhörarskaran gått från nästan obefintlig vid ordinarie starttid, till långt överstigande den folkmängd som sett Linnea Henriksson ett par timmar tidigare mot slutet, blir det inte så mycket drag.
Och tyvärr blir också hela spelningen, likt jämförelsen med Adele, lite trött och tråkig. Det är absolut inte Bryants fel, hon är bra på det hon gör och hon håller inte tillbaka. Och visst finns det också en del i publiken som är engagerade, men det är något som gör att den generella stämningen känns lite apatisk. När hon sjungit Push, play bugar Miriam Bryant och går av i tystnad. Folket applåderar, men majoriteten rör sig snabbt därifrån. Extranummer uteblir.