Lisa Miskovsky är uppvuxen i en by utanför Vännäs och i Umeå, där hon nu bor. Hon har under året släppt EP:n "Eljest" med fem låtar på svenska som en annan västerbottning, Annika Norlin varit med och skrivit, något som märks tydligt. Det är första gången hon släpper material på svenska och flertalet av de nya låtarna är med i fredagskvällens konsert.
En sprakande eld projiceras över scenen och små ljuslyktor och fin ljussättning sprider mysstämning i Stora salen. Det är som upplagt för en berättarkväll och det blir det också.
Här får vi veta hur Lisa Miskovsky som liten åkte med sin familj i bil till Finland för att vara i mormor och morfars stuga. Hon beskriver bastubadens betydelse och hur lövruskorna skulle bindas. Hon ger glimtar av både sina morföräldrars fattiga tillvaro under kriget och sin pappas väg från Tjeckien till Sverige. Hon berättar om sista midsommarafton i byn innan hon flyttade till Umeå och lämnade sina vänner. Att hon kände sig lite utanför några år innan hon fann sitt sammanhang på musikprogrammet i gymnasiet, hon tar körkort med en sträng kontrollant men har kollat upp de enkelriktade gatorna i förväg så det går galant. Som i en parentes berättar hon om när hon fick skriva en hit till Back Street Boys, men i övrigt handlar det inte så mycket om hennes musik.
Insprängda mellan historierna sjunger hon den låt som passar för stunden, både sina tidigare engelska låtar och de nya svenska och så någon finsk visa och någon barnvisa. Hon har en fin röst, sjunger med känsla och sättningen med piano och gitarr passar bra.
Under tiden visas det bilder ovanför scenen. Det är som att bläddra i ett familjealbum. Här finns syskon, Lisa själv, mormor och morfar och föräldrarna, både som äldre och som unga. Det är bilder från stugan i Finland, från bastubad, på gymnasieklassen och hennes första bil Pärlan.
Då och då knyter hon ihop det genom att reflektera över hur alla de här livshändelserna, både hennes och släktingarna, har påverkat henne i nuet. Att hon känner osäkerhet i kärlek, ibland känner sig "eljest" och att hon, liksom sin mamma, ofta är beredd på att det värsta ska hända, något hon tänker kommer sig av morföräldrarnas erfarenhet av kriget. Men övervägande är det ljusa minnen, närhet och kärlek, inte minst till morföräldrarna, och en lycklig barndom hon förmedlar.
Här delar sig med all säkerhet uppfattningarna i publiken, men personligen tycker jag inte riktigt att berättelserna lyfter, även om det kan glimra till ibland. Det är lite samma sak med låtarna som är på svenska. Det är fin stämning över hela konserten, men trots det personliga anslaget saknas det ändå något av djup och svärta, eller dråplighet eller dramatik för den delen, kan jag känna. Det alldagliga i berättelser kan vara en styrka, men för att det ska bli intressant tycker jag ändå att det skulle krävas något mer.