NY BOK
Åsa Linderborg
Året med 13 månader
Polaris
Kritiken hon fick för att försvara högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro på bokmässan i september 2017 framstår som mild i jämförelse med den kritik hon fick året därpå. Först var hon en av metoo-rörelsens främsta offentliga kritiker, för att sedan själv beskyllas för teaterchefen Benny Fredrikssons självmord.
"Året med 13 månader", som är Linderborgs dagbok från den tiden, fungerar som ett försvarstal och debattinlägg. Och det sparkas åt alla håll. Aftonbladets dåvarande chefredaktör Sofia Olsson Olsén får sig en känga. Det får även poeten Athena Farrokhzad, Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och Aftonbladetkollegan Fredrik Virtanen som rensades ut i och med metoo. Ja, skvallervärdet i romanen är högt. Linderborg verkar knappt umgås med en enda person som inte är känd.
Mitt i allt detta blir romanjaget även lämnad av mannen hon älskar. För en yngre kvinna dessutom. Dagboksformatet lämpar sig för den här typen av berättande. Genom att bjuda in till det mest privata väcker Linderborg empati för sig själv.
Språket är så fantastiskt och så lätt, den journalistiska skrivstilen lämpar sig mycket väl. Som försvarstal är romanen däremot sämre. Linderborg svarar inte på varför den kritiska texten om Benny Fredriksson skrevs, utan säger bara att hon inte ens kommer ihåg att hon skrivit den. I stället kritiserar hon andra mediehus för deras bevakning av metoo.
Dessutom har Linderborg, enligt mig, helt fått syftet med metoo om bakfoten. Att visa på att man inte är svag för att man blivit utsatt för övergrepp, var ju delvis rörelsens syfte. Linderborg tänker däremot tvärtom och menar att metoo gjorde kvinnor till svaga offer. Dessa delar av "Året med 13 månader" är upprörande. Samtidigt har jag respekt för Linderborgs idé att inte väja; när hon tycker något bara måste hon skriva om det, även om det innebär att hon blir kritiserad.
Dessutom provoceras jag över alla kritiker som i sina recensioner lagt för mycket fokus på detta, som Maria Sveland i tidningen ETC. Visst, jag tycker inte heller att Linderborgs kvinnosyn är den bästa, men den sänker inte den litterära kvalitén på romanen. Allt kvinnor gör i offentligheten behöver ju inte vara gott, på män ställs sällan det kravet. Att bedöma "Året med 13 månader" utifrån åsikterna som förs fram, och bortse från vilken lysande författare Linderborg är, gynnar inte jämställdheten.
Dessutom finns det mycket annat Linderborg har rätt om. Hennes analys av klass är både ovanlig och nödvändig i dagens samhälle. "Klassresenärer känner sig bara riktigt hemma på jobbet" skriver hon. Kanske är den meningen också förklaringen till Linderborgs starka lojalitet till Aftonbladet, vilken går som en röd tråd dagboken igenom.