Vilda västern upphör aldrig att inspirera filmskapare. Men ska man ge sig på western-genren i dag är det smart att försöka twista till det lite, för att undvika att bara upprepa gamla välbeprövade klichéer.
Humor, till exempel, är ett tacksamt sätt att leka med onda revolvermän och saloon-dramatik. Det fattade Mel Brooks redan 1974 och satte standarden med Det våras för sheriffen. En oförutsägbar struktur, massor av knäppheter och vilt svingande punchlines blev i Brooks händer en humorklassiker.
Seth MacFarlane, en av samtidens mest överskattade komiker, försöker sig nu på något liknande.
Han har gjort sig ett namn genom sin animerade kärnfamiljssatir Family guy, långfilmen Ted - om en manspojke och hans levande gosebjörn - och genom att vara en misogyn Oscarsvärd 2013.
Även om han ibland får till det kommer han inte i närheten av Mel Brooks trettio år gamla film.
Handlingen kretsar kring en misslyckad fårfarmare som inte känner sig tillfreds med nybyggarfrontens våldsamma och allmänt instabila livsstil. Han blir dumpad av sin svekfulla tjej (Amanda Seyfried) när han inte vill pistolduellera. Han deppar men så dyker Charlize Theron upp i en klassisk "manic pixie dreamgirl"-roll, det vill säga en sagolikt vacker, snäll och stödjande tjej som bara vill vår, totalt intetsägande, hjälte väl. Rätt oklart varför, förutom att det är så det brukar gå till i Hollywood.
Det största problemet är att det är prärielångt mellan skratten och att MacFarlanes "satir" oftast är lika vass som en smörkniv. Inte ens försöket att plocka skratt med ett pålitligt diarréskämt funkar, det ser bara patetiskt ut bredvid de mästerliga varianterna i Bridesmaids och Dum och dummare.
Seth MacFarlane själv spelar inte, han bara är sin vanliga ironiska nutidspersona, som har misstagit en smårolig sketchidé för ett helgjutet långfilmsmanus.