NY BOK
Nina Lykke
Vi är inte här för att ha roligt
Översättning: Marianne Mattsson
Wahlström & Widstrand
Knut Petersen i Nina Lykkes nya roman "Vi är inte här för att ha roligt" är en lätt avdankad författare som plötsligt inbjuds att delta i en paneldebatt om ”Otrohet i litteratur och liv” på en festival.
Knut fick sitt genombrott med "Den Stora Boken", en roman om en plågsam skilsmässa men det är tjugo år sedan den gjorde succé. Den kvinna han nu ska möta i debatten ger ut romaner där hon berättar om det som händer i hennes liv och de hon beskriver får behålla sina riktiga namn.
Om Knut har hon skrivit att han är ”en närgången och kåt äldre författare” med ”erigerad lem”. Inget av det hon offentliggör om honom är sant, menar Knut, som tycker att hon förstört hans liv och rykte.
Han ältar dessa oförrätter, en skickligt iscensatt parodi, där man blir osäker om vad som egentligen hände mellan de två. Erotiskt provocerad nöp han henne i ändan, erkänner Knut, men mer var det inte.
Lykke har en kolossalt skarp blick för det som ligger i tiden. I sin förra bok gav hon sig på den låtgåpolitik som deformerat norsk skola. Här driver hon med förläggare, kritiker, författare och branschfolk, personer som lever gott på det bokliga kretsloppet. Det gör däremot inte merparten av författarna, de som i sista hand drar in kulorna.
Knut själv håller hårt på sin status. För honom är det obegripligt att en författare också kan verka som kritiker, det blir som om ”en ko skulle jobba på ett slakthus”. Det han oftast retar sig på är inte att karlar i skägg bär klänning eller att man ska ”ta varandra mer i röven”. Det är att allt i den vägen görs till norm, att varenda själ ska leva på just det viset.
Lykke har ett effektivt språk, säkert, smidigt, utan glans egentligen, men plastiskt, patenterat för att fånga upp Knuts tankeflöden och de drastiska resonemang han ständigt hamnar i. Det vimlar av glada klacksparkar i hans attacker.
Tack vare ett närmast absolut gehör kan Lykke också återskapa både sansade dialoger, uppskruvad ordväxling och ren pajkastning.
Knut blir bjuden på en glädjelös frukost av sin förläggare, träffar exfrun (som han fortfarande älskar) och lyssnar på ett föredrag. I kraft av sin popularitet pläderar föreläsaren där för en vegetarisk kost. Egentligen skulle han berätta om hur man skriver romaner. Knut deltar sedan i en middag på stadens dyraste restaurang.
Lykke dyker på det hela taget ner i Knut och låter hans medvetande fyllas av de tusen hugskott som kommer och går i hans skalle. Han har en enastående förmåga att iaktta, upptäcka och tänka vidare, oftast i tangentens riktning.
När man punktmarkerar och skuggar en människa så ingående måste den personen ha mycket att komma med. Det har Knut. Han är rolig, lekfull, arg och motvalls och den kultursfär han dömer ut känner han fullständigt. Samtidigt är hans utbrott ändå inbäddade i en sorts gott humör.
"Jag vill ha provocerande litteratur", utropar kulturministern när hon inviger festivalen och får stående applåder. Knut tar fasta på hennes uppmaning och provocerar vilt när han nästa dag deltar i paneldebatten.
Då kan han äntligen slå ner på de orättvisor som drabbat honom. Då blir han vred som en gammaldags profet. Det blir samtidigt en rasande uppgörelse med den genre som i Sverige går under namnet autobiografi. Lykke kallar den sortens romaner för Verklighetslitteratur.