NY BOK
Ann Napolitano
Käre Edward
Översättning: Manne Svensson
Wahlström & Widstrand
Sju timmar senare störtar planet och alla ombord utom Edward omkommer, också hans föräldrar och äldre bror.
Redan efter 20 sidor är olyckan ett faktum och hela nationens uppmärksamhet riktas mot Edward. Presidenten ringer upp. Folk filmar honom eller pekar finger.
Det dröjer dock inte länge förrän planet är i luften igen och flyger! Napolitano backar nämligen bandet och vi får i fortsättningen följa passagerarna minut för minut fram till kraschen då pojken blir räddad.
De två förloppen flätas ihop. Ett spår handlar om hur det går för Edward efter olyckan, i nästa avsnitt får vi veta vad som sker i planet fram till haveriet.
En tredjedel av boken avbildar nio människor under själva flygningen. Jag kan se fördelar med att belysa Edwards liv genom att återge de döda familjemedlemmarnas tankar och minnen. Men de övriga sex som blir porträtterade? Det känns delvis som att hamna i en annan bok. Och de partierna tillhör inte de starkaste i romanen.
Det som räddar Edward tillbaka till livet är att han får en fristad hos grannens dotter Shay. Också hon är tolv och de umgås ständigt. Hon är en skärpt och krävande liten dam men framför allt en enastående vän.
Napolitano porträtterar henne och Edward känsligt och respektfullt och uppfinner ständigt effektiva spelplatser och situationer. Som när Edward får syn på sig själv i en spegel. "En skurk", tänker han då, plågad av att just han fick överleva.
Stilen är smidig och effektiv och bilderna ofta humoristiska. Pappa gillade siffror, tänker Edward, "som om de vore en samling udda figurer på kvarterskrogen".
När han är femton hittar Edward ett par säckar med brev, ställda till honom och skrivna av släktingar till dem som dog i kraschen. En del brev är hjärtskärande, andra rätt bisarra. Många vill att han ska berätta om vad deras nära sa under de där sista timmarna. Han och Shay besvarar en del av breven och det ger honom läkedom och ett bättre fäste i livet. De besöker också broderns flickvän.
Det Edward har varit med om leder ofta till oväntade insikter i en rad existentiella frågor. Hans moster var länge rädd att han skulle ta livet av sig. Det skulle jag aldrig göra, svarar Edward, "för jag vet vad det innebär att bli lämnad ensam".
Först i slutet beskriver Napolitano själva störtningen. Den texten är byggd på materialet från en svart låda.