NY BOK
Lena Andersson
Dottern – en berättelse om folkhemmets upplösning
Polaris
Upplägget är arketypiskt, med lånade drag från Bibeln. I början var det ett Paradis, där arbetarna, hantverkarna, tjänstemännen etcetera bor. Där bor också en av Moder Sveas döttrar, Elsa. Vi får följa Elsas socialisering in i samhället. Man ska passa in, lära sig att vara i en grupp, ägna sig åt fysiskt stärkande övningar, lekar och spel. Inte förrän som vuxen ser berättarjaget sammanhangen, vilka markeras av den allvetande berättarrösten.
Lena Anderssons förmåga att levandegöra och gestalta ett sent 1960-tal i Sverige är stor, och blandningen av barnets/jagets perspektiv i uppväxt bär drag av en antropologisk skildring: jaget har landat i en främmande värld och måste acklimatisera sig. Det unga jaget ska passa in i den form som skola och samhälle erbjuder. Det unga jaget förstår att det är anpassning det är fråga om.
I Elsas fall har hon en längtan efter att vara den som passar in, på ett sätt som kan ta till vara hennes förmågor och färdigheter. En inställning som leder henne vidare i skolsystemet och in i det akademiska. I hennes studier speglas det som jag uppfattar som konflikten i självbiografin: Vem är det som formar narrativet för den du ska vara i samhället? I en nyckelscen mot slutet av boken diskuterar Elsa med sina föräldrar om Linnés klassificering av naturen samtidigt klassificerade samhället.
Samtidigt blir jag osäker i läsningen, var verkligen Elsa då så medveten om rasbiologi och kolonialistisk analys? Sa Elsa också till sin pappa att ”Uppdelningarna ges inte av naturen. De är språkliga. Det är med språket allt börjar. Naturen flyter, den är ett enda stort flöde, ett kontinuum. Den skarpa separationen av det ena från det andra görs av hjärna, felaktigt, i samverkan med språket.”? Nja, det är ju svårt att tro att konversationen gick så, även om jag håller med ”Elsa” i hennes språkliga analys.
Elsa blir, i takt med att hennes akademiska studier framskrider, en fånge i de narrativ som kurslitteraturen uppställer. Hon skiljer inte mellan verkligheten och vad som står i böckerna. Men det är i slutänden tidens gång och faderns död som är korrektivet till lärdomen som samhällets socialisering pressat in i henne. Romanen spänner över renodlad biografi och reflektion över socialisering, och omfånget räcker inte riktigt till för att väva ihop det, och uppfyller inte heller titelns anspråksfullhet, men är ändå klart läsvärd.