Lappkastet är nära
SIGUR RÓS"Með Suð í Eyrum Við Spilum Endalaust" (Playground)
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När U2- och The Killers-producenten Flood annonserades som producent för nya albumet Með Suð í Eyrum Við Spilum Endalaust, höjde dock många på ögonbrynen. The Killers och Sigur Rós har - om det nu är möjligt med två band som båda använder elgitarr, bas och trummor - absolut ingenting gemensamt. Det ryktades om att Sigur Rós nu tagit avstånd från melankoli, gejsrar, sagoväsen och tio minuter långa intron. Efter första spåret, Gobbeldigook, är jag beredd att skriva under på det. Jonsi Birgissons annars så ångestfyllda falsettsång sprudlar av munterhet. De geniala harmonierna är inte likt något annat Sigur Rós gjort tidigare - de går nämligen i dur. Skuttande, barnsliga la la-körer á la Flaming Lips ligger i bakgrunden. Och låten är desutom snabb, intensiv och tar slut efter bara tre minuter.
Det är en chock, men en bra och uppfriskande sådan. Det är inte hållbart att fortsätta i samma gamla hjulspår album efter album. Och Gobbeldigook är ju en fantastisk låt. Har Sigur Rós lyckats med ett tvärt lappkast? Inledningsvis verkar det onekligen så. Men sedan sker tyvärr en återgång. Gradvis hamnar vagnen djupare och djupare i geggig lera bestående av tråkigt välbekant melankoli. Symfoniska crescendon dryper av sentimentala stråkar och för tankarna tillbaka till Sigur Rós sämsta ögonblick på de två senaste albumen () och Takk. Även den allmänna låtkvaliteten sjunker. Undantaget är Festival, albumets bästa låt, där de äldre elementen kombineras med nya influenser precis lagom för att sedan mynna ut i ett furiöst men oerhört vackert outro.
Om Sigur Rós vågat fullfölja lappkastet hade toppbetyget varit nära. Nu är tvåan dessvärre inte alltför långt borta. Förhoppningsvis var det bara en alltför stor omställning. De behöver acklimatisera sig först.
Nästa album, då jäklar.