NY BOK
Anna Kuru
De ensamma
Modernista
Det är ett drama vars epicentrum går så långt bakåt som juni 1975, med korta viktiga instick 46 år senare, 2021, där allt liksom knyts ihop.
Romanen handlar om tonåriga Carina och hennes lillasyster Sandra och deras föräldrar Lasse och Barbro.
Att det skaver både här och där blir man tidigt varse i Anna Kurus tätt skrivna roman, även om hon låter en förstå att något än större väntar längre fram i läsningen.
Carina är den som på ett sätt håller ihop familjen och framför allt ser till lillasyrran, det är hennes outtalade livsuppgift. Fast inom henne själv närs hopp om ett annat liv tillsammans med Han som fått henne att längta och hjärtat att slå lite extra. Hur göra för att det ska bli möjligt?
Pappan Lasse jobbar på dagarna medan mamman Barbro mest ligger till sängs på övervåningen i huset, sjuk i något lite diffust men ständigt trött. På fönsterbrädan där mamman ligger står en döende krukväxt som mellan varven väcker minnen hos Barbro hur det kunde ha blivit – och hur det blev. "Skammen" kallar hon växten.
Anna Kuru skildrar med säker penna de bubblor de fyra lever i, samtidigt som de lever i ett gemensamt hem. Det är bubblor av förhoppningar och smärtor och drömmar. Eller minnen. Men också av planer, fast inför varandra är de nästan stumma.
"De ensamma" är stundtals hjärtskärande läsning, men liksom för huvudpersonerna är det naturen som är vila och andningshål. Och det är mycket händelser vid vatten i Anna Kurus storartade lilla roman. Men så har ju älven (Lainio i detta fall) haft, och har, stor betydelse för författaren och människor i bygden. Om kritik ska sägas kan Anna Kuru ibland bli lite för detaljerad kring till synes vardagliga händelser.
Romanen kanske är genre-klassad som deckare, och visst förekommer brott, vilket både chockar och får saker att falla på sin plats för den vuxna Helen (Sandra som liten) när hon anonymt återvänder norrut efter många år.
Jag hoppas dock att "De ensamma" får läsare även långt utanför deckargenren. Det är den värd.