Lågmält och vackert om en flickas väg till kvinna

När jag läser boken ”Nya namn” tänker jag att det är skönt att vara gammal. Sett i backspegeln var det faktiskt jobbigt att vara ung. Men det tänkte jag förstås inte då. Då var det självklart tvärtom.

"En bok jag inte kommer att glömma", skriver NSD:s recensent om Elin Willows "Nya namn".

"En bok jag inte kommer att glömma", skriver NSD:s recensent om Elin Willows "Nya namn".

Foto: Frank A Unger

Recension2021-09-09 07:07
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Elin Willows

Nya namn

Natur & Kultur

Elin Willows beskriver en ung flickas väg från tiden före tonåren till vuxen kvinna.

Att lämna barndomen och sedan ungdomsåren innebär många uppbrott. Det mest omvälvande är när man vänder sina föräldrar ryggen - åtminstone mentalt – när tonåren närmar sig. Kompisarna blir viktigare. Och föräldrarna? Visst, de är betydelsefulla och nödvändiga, men deras roll blir mer att se till att jag (som ungdom) har de yttre ramar som krävs för ett drägligt och anständigt liv. 

Många ingår i ett kompisgäng, men oftast blir en av kompisarna den viktigaste; den som man går hand i hand med genom de år det tar att bli vuxen. Kompisen blir den viktigaste människan, och den jag relaterar till omvärlden genom. Man lever genom varandra. Med varandra. För varandra. Relationen blir lika intensiv som ett kärleksförhållande. Även om det är ett vänskapsförhållande. Men allt har ju sin ände, så även det här förhållandet. 

Utöver uppbrott är det så mycket som ska upplevas ”för första gången”. Den första kyssen. Den första relationen med en kille eller tjej. Det första sveket. Att flytta utomlands under studietiden. Att fixa mat. Bostad. Nattlivet på klubbar. Att gå till jobbet dagen efter en kväll ute. 

Vi får följa Eva genom uppbrott från skolkamrater och studier. Från arbetsplatser. Från bostäder och bostadsorter. Även vistelser i andra länder. Ständigt nya människor. Hur orkar man som ung människa med allt detta? 

Att vara ung innebär att ständigt behöva ta ställning och värdera: Tycker jag om det? Eller inte? Och helt utan erfarenhet, men kompenserad av nyfikenhet och en vilja att bemästra, tar hon sig tålmodigt an uppgiften. Det är ungdomens välsignelse.

Elin Willows har skapat en speciell form för sin roman. Här finns inte ett enda pratminus. Berättaren, Eva, återger istället dialogen, i den mån den alls förekommer. Och berättaren har inte namngett sin bästa vän, utan skriver ”hon”. Vilket gör att ”hon” skiljs ut från de andra kompisarna som har fått namn i romanen. Och ”hon” får en särskild tyngd och betydelse, genom att förbli anonym. 

Språket är enkelt och vackert och tar läsaren igenom uppväxten. Det är en lågmäld bok, men en bok jag inte kommer att glömma.