NY BOK
Jonas Brun
Hon minns inte
Bonniers
Men han skriver tillbaka henne, han följer sin mamma bakåt genom åren i sin memoar "Hon minns inte". I slutet av boken ställer doktorn diagnosen Alzheimers sjukdom, den som tar hennes liv på första sidan.
En sådan omvänd historia är inte utan komplikationer. Men i huvudsak är greppet effektivt. Det användes en gång av Martin Amis i romanen "Tidens pil". Den flög också baklänges, tillbaka mot bågen.
Den sista tiden på demensboendet ger hon bara ifrån sig "ljud, suckar, grymtningar, vokaler och stavelser". Då kommer en stark längtan över honom, "att få hålla om henne igen, att hon ska leva, som den hon var ". Han saknar den "drastiska, krassa, praktiska, skämtsamma mamman som redde upp saker".
Det är så han föreställer sig himmelriket. Någon gud behöver han inte, bara hans mamma är där. Och han når långt, han berättar ju fram henne, hon blir starkt närvarande, i glimtar ser vi hurudan hon var, men mest handlar det ju om hur hon drabbas av sjukdomen och hur den obevekligt bryter ner henne.
Mammans sjukdom sliter svårt på pappan och sonen som berättar om henne och förloppet. De blir ofta arga, trötta och utleda, mer på varandra än på den sjuka.
Jag är "numera ensam innehavare av våra minnen", slår Brun fast. Men det är inte riktigt sant. För han återberättar ju många av deras gemensamma minnen i boken och då "innehar" vi dem också.
"Hon minns inte" heter boken och så börjar också vart och ett av de dryga 140 kapitlen. Många består bara av någon rad eller ett stycke, inget är längre än fyra–fem sidor. Tillsammans utgör de en närmast heltäckande dokumentation, säkert användbar i utbildning och undervisning men också mycket tung läsning.
Brun är psykolog och vet åtskilligt om hur hjärnan och minnet fungerar. Då och då lyfter han in sina kunskaper och relaterar dem till mammans sjukdom och hur den fortskrider.
Då och då citerar och kommenterar Brun litterära texter, de får belysa hennes och familjens situation.
När hon och han ser på foton i hennes album pekar hon på bilderna: Det är Jonas, säger hon, som om han inte var där.
Bruns stil är smidig, fint kalibrerad, lågmäld. Brun tar inte ut svängarna, det finns ju inga svängar att ta ut, här handlar det om ett på alla sätt beskuret liv, ett mörkt och sorgset kammarspel där detaljerna har mycket stor bärkraft.
Han får tvätta hennes händer. "En gång bytte hon mina blöjor", tänker han.