Ny bok
Steve Sem-Sandberg
Jägarna i Armentières
Albert Bonniers förlag
I min recension av Sem-Sandbergs ”W”, (2019), skrev jag ”Utan mordet är Woyzeck ”nobody”, en individ utan litterärt värde”. För vad är det som kvalificerar en reell persons levnadsöde att bli litteratur? Mord, galenskap (som Woyzeck som dräpte sin älskade), eller att svälja nålar i ett självskadebeteende, vilket en av karaktärerna i ”Jägarna i Armentières” gör? I ”W” handlar Sem-Sandbergs parafras om att utveckla en dokumentär karaktär med tragiskt livsöde, vars livsöde Georg Büchner (1813-1837) skrev en pjäs om. Efterskörden från detta arbete föreligger i urval i denna volym.
Författare är ofta duktiga på att internalisera sina karaktärer. Karaktären får eget liv och författaren skriver utifrån det. Vittnesbörden om detta är så många att det får anses som bekräftat i skrivandets psykologi att så kan ske. Detta fenomen kan inträffa vare sig författaren uppfunnit karaktären själv eller levt sig in i någon annans liv. I ”W”, är den arme Woyzeck fiktionaliserad av Büchner: Sem-Sandberg tar sig an den fiktionaliserade Woyzeck. I ”Jägarna i Armentières” är det återigen fallstudier av psykisk sjukdom och tragik, först traderade av Büchner, som parafraseras här, som till exempel i titelnovellen, där poeten Jacob Lenz livsöde (1751-1792) porträtteras.
Lagren av intertextualitet är tjocka. Till sist är det ändå texten som återstår. Sem-Sandberg är lika skicklig i att sätta sig i den parafraserade karaktärens ställe, som att berätta om karaktären utifrån. Frågan är vad som är det viktigaste: att skriva vidare på Büchners ”fallstudier” eller att skriva utifrån de existerande karaktärernas biografier.
Kvinnan som slukar nålar och poeten Lenz är till synes berättelser som ska läsas bokstavligen. I textpartiet ”De trolovade”, däremot, förefaller det vara variationer av Woyzecks inre monolog, som möjligen överblivet material från ”W” som presenteras.
Om Sem-Sandbergs texter är korrektiv till Büchner eller väldigt avancerad fan fiction i originalförfattarens anda är omöjligt att bedöma. Skriver författaren för sin egen skull, eller för läsarens? Svaret behöver inte vara ”fel”. Konst i sig har sitt eget syfte. Läsupplevelsen är stark, som brukligt för författarens verk, oavsett om man anser att texten ställer frågor om sin tillblivelse eller ger svar på dem.