Senast jag såg Joe Labero var förra gången han besökte Luleå, 2011. Då gick showen under namnet Labero 20 år senare, och sammanfattade magikerns karriär som inleddes på Berns i Stockholm 1991. Redan då tyckte jag att han återupprepade sig men tänkte också att det var en del av konceptet.
Den nya showen Inferno har i stort sett sålt slut på båda de föreställningar som hålls under söndagen. Och precis som det låter är det elden som håller ihop det hela. Och med eld menar jag de maskiner som visserligen effektfullt spyr ut meterhöga lågor lite då och då. Men i övrigt är det här nästan exakt samma show som den Labero bjöd oss på i Kulturens hus för tre år sedan.
Visst är Inferno en hyfsat snygg show, med en slags skräckkabinettkänsla över sig. Det är skränig Rammstein på högsta volym, spöken, motorsågar och gigantiska rävsaxar. Joe Labero har också tagit hjälp av svenska pyrocirkusgruppen Burntout punks, som bland annat innefattar norrbottningen Ronnie Nilsson (The animal). De bidrar i allra högsta grad till dårhusstämningen och är egentligen det som skiljer Inferno från jubileumsshowen.
Ja, för så är det. Joe Labero bjuder på exakt samma korttrick, samma mobiltrolleri och samma svävande bord. Även samma "gå-genom-kvinna"-nummer och samma skämt på bekostnad av publiken. Han ta mig tusan återanvänder mig (!) och sliter till min stora förskräckelse upp mig på scenen för att låta mig välja ett kort som han sedan trollar in i ett litet isblock. Förra gången "trollade" han ihop mina ringar.
Och visst, det går inte att ta ifrån Labero att han kan det där med att lura oss. Och bitvis gör han det riktigt, riktigt bra. Men är jag road? Njä.
Lika lite som jag ogärna ser Lennie Norman, Thomas Peterson eller Robert Gustafsson tugga om sina gamla skämt, vill jag se denne cigarrbolmande, lite högdragna magiker reprisera sig själv.
Bäst är Elin König Nilsson som står för kvällens mest hisnande insats. Att kunna kontrollera kroppen som hon gör i sitt akrobatnummer, det är magi.