Det finns bra film. Som liksom av en rad olika anledningar bara får en att njuta i säg två timmar. Sedan finns det viktig film. Som kan förändra liv. Kyss mig hade kunnat vara en sådan. Låt mig förklara.
Långt innan premiären av denna film, har det snackats en hel del inom hbt-kretsar. Tidningen QX har på förhand utsett den till årets film och ja, redan där räcker det egentligen med fakta för att förstå att vi inte direkt är bortskämda med den här typen av historier. Som att liksom Fucking Åmål tar rätten att få vara sig själv på allvar och egentligen inte gör så stor grej av det, mer än att visar att så här kan det också vara. Och då inte med en humoristisk underton som i Tova Magnussons Fyra år till eller Ella Lemhagens Patrik 1,5.
Kyss mig tar upp kärlek mellan tjejer, dessutom kärlek mellan äldre (ok, 30+ är inte gammalt men ändå) tjejer. Fast ska man vara politiskt korrekt så tar den ju bara upp kärlek. Punkt. Och det hade räckt. Gott och väl. Men på både ett och två sätt tjorvar Alexandra-Therese Keining och Josefin Tengblad, som står bakom idén, till det.
Mia och Tim är paret som har allt. En arkitektfirma på väg uppåt, en flådig lägga och ett stundande bröllop. På Mias pappas förlovningsfest, möter Mia dock sin pappas blivande frus dotters blick och... Ja, redan där är det egentligen för mycket. Varför måste de vara nästan syskon? Varför måste Mias pappa ha något emot Frida? Och varför måste det ligga ett slags otrohetsspöke över Mias familj? Sidospåren blir helt enkelt för många. Och det som först ser ut att vara en berättelse om kärlek, eller egentligen om att hitta sig själv, är och tassar runt otrohet, halvtaskiga relationer, komma ut-dilemman och sexualitet. Vilket i och för sig skulle kunna göra filmen mer trovärdig. Men i stället blir det... rörigt.
På många plan är filmen, mitt
i röran, också väldigt vacker. Dels genom det romantiska fotot där i och för sig smickrande skuggor, extrema närbilder och både solnedgångar och soluppgångar stundtals är farligt nära gränsen till slisk. Och dels för att Keining har lyckats få fram det vackra i kärlek. Det som ser bortom det perfekta och det som på pappret (och egentligen rent logiskt) borde vara så bra.
Allra bäst är nog samspelet mellan Lena Endre och Liv Mjönes (som spelar mor och dotter) och det faktum att både kärlek och smärta på något sätt får lika stor plats. Dock borde alla slut som innehåller flygplatser och hinna-innan-flyget-lyfter-scener strängeligen förbjudas.
Men ändå. Alexandra-Therese Keining, Josefin Tengblad och filmkonsulenten Suzanne Glansborg (som var den enda som kunde tänka sig att ge filmen stöd) har gjort ett viktigt jobb. Manuset hade dock gärna för min del fått snurra ett varv till.