Kvinnorna viktiga i bygget av den svenska välfärden

Att kvinnorna ville bli mer oberoende, komma ut i yrkeslivet och stå på egna ben – det kan välfärdslandet Sverige skatta sig lyckligt över, bokstavligt talat.

Britt-Marie Mattsson har skrivit "Kvinnorna som byggde välfärden".

Britt-Marie Mattsson har skrivit "Kvinnorna som byggde välfärden".

Foto: MAGNUS SUNDBERG

Recension2021-03-15 06:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Britt-Marie Mattsson

Kvinnorna byggde välfärden

Piratförlaget

Inte så att kvinnorna någonsin tvekat att jobba. Tvärtom. Det är som startmeningen lyder:

”Kvinnorna har alltid arbetat. Både i och utanför hemmen.”

Länge slet de i hemmen, för vilket de inte hade annan lön än den deras yrkesjobbande makar behagade ge dem.

Efter kriget blev det en efterfrågan på kvinnornas insatser också i yrkeslivet. Redan i slutet på 1920-talet hade statsminister Per-Albin Hansson talat om ett folkhem, att utveckla en generell och allmän välfärd, det som kom att kallas den svenska modellen, men utan kvinnorna skulle det inte gå. Ville Sverige bygga upp ett välfärdssamhälle hade landet inte råd att avstå från ”kvinnornas begåvning, kompetens och förmåga att göra betydande insatser. Det krävdes skatteintäkter från både kvinnor och män.

Britt-Marie Mattsson växte upp med en mamma som var hemmafru, vilket många var under 1950-talet. Då var bara cirka 30 procent av kvinnorna yrkesarbetande. I dag är det över 80 procent.

En förutsättning för att fler kvinnor skulle kunna yrkesarbeta var daghem och föräldraförsäkring.  Av betydelse var också att de speciella (låga) kvinnolönerna avskaffades 1960 och att sambeskattningen togs bort 1971. 

Det stora tillskottet av kvinnor på arbetsmarknaden kom på 1970-talet när industrin gick på högvarv och den offentliga sektorn byggdes ut. Första året på 1970-talet fick Sverige 30 000 fler yrkesarbetande, av dem 29 000 kvinnor.

All denna nutidshistoria förmedlar Britt-Marie strikt och redigt, med den auktoritet och integritet som hon alltid utstrålat.

Hon påminner också om hur kvinnokampens pionjärer drev fram en ny syn på sexualitet, preventivmedel, aborter och barnafödande. Grupp 8 tog sedan över med den moderna kvinnokampen i slutet av 1960-talet. Starkt förändringsdrivande var även DN:s artikelserie Kvinnokraft, Maria-Pia Boëthius många artiklar i frågan under 1970-talet och kvinnornas Dokument 1978 på Aftonbladet. Britt-Marie Mattsson blev senare en av Stödstrumporna, som också drev på opinionen. 

Intressant och angelägen läsning är det, för än finns förhållanden att åtgärda. Kvinnor syns visserligen i allt fler framträdande positioner, men fortfarande är det som Mattsson summerar det: Kvinnor blir valda, män blir utsedda. Dessutom saknar många invandrarkvinnor utbildning och yrkesroll utanför hemmen, så ofria hemmafruar finns också i dag.