NY BOK
Mia Kankimäki
Kvinnor jag tänker på om natten
Wahlström & Widstrand
Mia Kankimäki följer ett stort antal kvinnor som vågat, i spåren. Flera av dem var upptäcktsresande på 1800-talet; andra verksamma som konstnärer på 1500- och 1600-talen. Tider då kvinnor inte ansågs kapabla att resa någonstans. Särskilt inte ensamma. Och konstnärskap var förbehållet män. Hur skulle det annars se ut?
Bokens titel anspelar förstås inte alls på sex. Utan på kvinnor som vågat, och som kan ge inspiration om man ändå ligger vaken om natten och tänker.
Parallellt med Kankimäkis liv i nutid tar författaren med oss 100 år eller mer, tillbaka i tiden. Då när äventyren var så mycket större, och då det fortfarande fanns vita fläckar på kartan.
Vi tas till Japan där man byggde hus av papper. Till Tibet där kosten mest bestod av te med smör och kornmjöl. Till Afrika, där man visste att handflatan och fotsulan var det godaste att äta på en människa. Jodå, kannibalismen var utbredd i Afrika och i Asien. Eller till 1600-talets Italien där en kvinna inte kunde ingå i Konstakademin i Florens.
Vi tas till en värld som ännu inte slätats ut av dagens globalisering. Där folk från olika delar världen löst frågan om hur man överlever, på olika sätt. Vad man väljer att äta. Hur man klär sig. Hur man bor. Hur man förhåller sig till andra människor. I ens stam. Eller de som hör till andra stammar.
Alla dessa märkvärdigheter, utgör en del av vår historia; steg på vägen som lett oss dit där vi är idag. Och vart leder de oss om ytterligare 100 år?
Mia Kankimäki är närvarande och synlig som berättare. Reflekterar över det hon berättar om, och delar med sig av sina upplevelser i kvinnornas fotspår. Och om processen att skriva. Hon skriver med en innerlighet, som kittlar bröstet, och den känslan bär genom hela boken. Underförstått uppmanar hon alla att alltid vara sig själv trogen.
Skrivstilen är ledig, likaså formen, med parallella spår, och förflyttningar i tid och rum. Tonen är rapp och drar mer åt P3-jargong än P1; men tack och lov finns här mycket kunskap att hämta.
Formatet är dock något obalanserat, och kanske hade boken vunnit på att inte omfatta så många huvudpersoner.
Men boken väcker reslust – en längtan till Afrika. Och till Florens. Tänk vilka konstskatter som finns där…