Hittills har Grace of Monaco-förhandssnacket präglats av bråk. Furstefamiljen i Monaco är inte road. Och den amerikanska producenten Harvey Weinstein har bråkat med den franska regissören om hur filmen ska klippas.
Versionen som nu visas är, vad jag förstår, regissören Olivier Dahans. Och nu lär debatten ändra fokus; till vilken kunglig pannkaka det blev av alltihop.
Vi möter Grace Kelly samtidigt som franske presidenten De Gaulle vill ta tillbaka Monaco, för att tvinga skatteparadiset att hosta upp pengar till det dyra franska kriget i Algeriet.
Grace hamnar i skottgluggen när hon vill återvända till Hollywood mitt under krisen. Dessutom är hon ensam och utstött i det obehagliga monegaskiska hovet.
Hitchcock dyker upp, en dåligt berättad spionhistoria tar fart, en tydligen väldigt viktig präst vill åka hem till USA och Grace och hennes man furst Rainier munhuggs offentligt.
Det låter kanske spännande men Olivier Dahan verkar ha varit så upptagen med att filma Nicole Kidmans ansikte i extrema närbilder med kort skärpedjup, att han glömt att vispa ihop de olika delarna av den spretiga handlingen till en fungerande film.
Trots att det görs ett tappert försök att skapa en revanschstämning av The king's speech-sort blir det i slutändan också svårt att arbeta upp något engagemang för en kvinna som på samma gång kämpar för att bevara ett uruselt äktenskap och ett privilegierat lands rätt att nolltaxera.
Hade vi fått lära känna Grace lite bättre hade det kanske gått att bry sig. Men Nicole Kidman är mest bara stel. Att hon inte är särskilt porträttlik borde inte ha spelat någon roll.
Ta bara Marion Cotillard i Edith Piaf-filmen La vie en rose, också regisserad av Grace-regissören Olivier Dahan. Med lite smink och rätt känsla kammade hon hem en Oscar. Det lär inte Nicole Kidman göra.