Kul och allmänbildande om kampen för kvinnors rösträtt

NY BOK

Marianne Westin med flera

Stridbara Siri och Modiga Märta

Black Island Books

I förordet till boken skriver Marianne Westin att hon har citerat minnesord ”med förbehållet och vetskapen om att det kan betecknas som tveksamma källor”. En viktig brasklapp, men Westin är boken igenom varsam både mot sina källor och huvudpersonerna Märta Bucht och Siri Holm. 

Ibland är det nästan för varsamt, respektfullheten gör delvis att det går mot det redovisande och sakliga hållet. Det går ju att behandla dem man skriver om med respekt, men ändå tillåta sig att ta ut svängarna. Jag tänker då specifikt på två biografier som blivit omtalade de senaste åren: Fatima Bremmers ”Ett jävla solsken”, om journalisten Ester Blenda Nordström, och Annika Persson ”Jag vill ju vara fri”, om skådespelaren Lena Nyman. De båda är omtänksamma böcker, samtidigt som författarna tar sig friheten att beskriva Nordströms respektive Nymans känslor. 

Å andra sidan är ”Stridbara Siri och Modiga Märta” inte en personfokuserad biografi i den bemärkelsen som ”Ett jävla solsken” och ”Jag vill ju vara fri” är. Nej, lika mycket som Westins bok är en berättelse om Märta Bucht och Siri Holm är det en historia om Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, nykterhetsrörelsen och förutsättningarna för demokrati och att engagera sig politiskt under 1900-talets första årtionden. Det är helt enkelt en allmänbildande och feministisk historielektion. 

Att boken ibland är väl redovisande är inte heller synonymt med att den är tråkig. Tvärtom är det riktigt kul att lära sig mer om både rösträttshistoria och nykterhetskamp. Men även om jag uppskattar det breda anslaget finns också delar som kunde ha bantats bort. Sidorna om stadsbranden 1887 och hur Luleå sedan växte är förvisso intressant för en historienörd, men känns mindre relevant här och hade gott kunnat sparas för en bok i något annat ämne. 

Det är tydligt att Marianne Westin känner tacksamhet till Siri Holm, Märta Bucht och andra kvinnor som gått före; men även här finns en journalistisk hållning som bär genom hela boken: det är inte okritiskt skildrat. Westin ifrågasätter både vilka kvinnor som hade möjlighet att engagera sig i rösträttskampen och det faktum att det kallades för allmän rösträtt trots att det var många som inte innefattades när kvinnor fick rösta 1921.