Klart man vill. Auditiv onani på levande scen är lördagsunderhållning man bara inte missar. För en 30-årsfest kanske men då ska det vara 30 prick.
Matti och hela Mattis rövargäng dundrar av med mest nytt och några klassiker som "Nöff Nöff". Jag funderade på om de skulle ha uppdaterat texten som i vanliga fall ger oss en objektiv och nyanserad beskrivning av en svunnen borgerlig regering. Tyvärr drabbas sångaren i bandet av temporär minnesförlust mitt i versen så ändringarna, om de fanns, flög mig förbi.
Rumpnissarna stampar med i takten, dom verkar tycka det är skitbra. Takten är mycket god. Anton Alamaa Nyström slår på trummorna så man nästan tror att det är en maskin, eller artificiell intelligens. Men inte från verkligheten – utan från en dystopisk film. Då är det tajt.
Även Matti är flink med delaypedalfoten. Trots att skägget blivit så grått. Ni ska veta att det är många, säkert jättehäftiga effekter på gång. Det där man kan göra med en gitarrsignal. Verkligen trakassera den så den hamnar i självförnekelse och börjar göra sig till.
På något sätt känns det som att det här var målet. När jag tänker tillbaka och ger kaoset ett narrativ och en mening. Många gillade albumet "Personer". Jag var lite tveksam. Inte för att det var synt och effektmakeri men mer en känsla i magen. Och innan det hade vi Södra Sveriges första skiva. Det var snabbare och råare. En vuxen skulle kanske beskriva det som Mattias Alkberg regress in i det pubertala jaget. Med "Död Musik" har tonårs-Alkberg och "Personer"-Alkberg möts och blivit vänner. Det bästa av två världar enligt mig.
Sedan har vi det ekivoka scenspråket. När vi lämnar Lillan har Alkberg lagt en pizza åt oss, i våra hjärtan. "Kalvat" som dom säger i Västerbotten. Bra kräkt.