NY BOK
Anna Laestadius Larsson
Svårmodets döttrar
Piratförlaget
Men otänkbara tankar börjar tänkas offentligt. Tankar om fri kärlek. Lika rösträtt för alla. En och annan tidskrift resonerar om att pojkar ska läras att plocka undan efter sig, bädda sängen, laga enklare maträtter.
Början av 1900-talet var omvälvningarnas tid i Europa. Industrialismen ersätter stora delar av jordbrukssamhället och samhällsstrukturen måste ritas om. I öst har revolutionen i Ryssland lett till uppbyggnad av ett helt nytt samhälle – det kommunistiska. De baltiska länderna frigör sig från Ryssland. I Finland sprids politiska idéer som polariserar samhället i två riktningar. Även västerut finns samma spänningar, inom länder och mellan stater. Det tidigare så välmående Europa - och USA - som tycktes bana en säker väg till en ”civiliserad värld”, brakar samman. Västvärlden skakas av arbetslöshet, fattigdom, depression. Ett världskrig rasar och ett andra tornar snart upp sig.
Laestadius Larsson har valt att fokusera på Sverige och på kvinnors rätt. Med endast någon enstaka mening nämns oron och det stora mullret i övriga västvärlden.
Händelserna i romanen ”Svårmodets döttrar” utspelas i Norrlands inland och vi får följa fyra generationer döttrar i rakt nedstigande led fram till 1970-talet. Förbjuden kärlek för någon, påbjudet äktenskap för en annan, allt beskrivet med samhällskonflikterna i Sverige som fond. En av döttrarna arbetar aktivt med kvinnofrågor, medan de andra inte tar ställning, utan låter sig inneslutas av tidens normer. Läsaren får följa deras vardagsliv, och vilka strategier kvinnorna väljer för att leva och överleva.
Som läsare (i pensionsåldern som jag är) känner man väl igen sig, och förflyttas till ”tiden”. Laestadius Larsson kan sina fakta och använder sig av många tidsmarkörer. Och den instängdhet i äktenskap och familjestrukturer som de fyra kvinnorna genomlever, eller rättare sagt genomlider, önskar man ingen.
Laestadius Larsson skriver korrekt och försiktigt. Våld och kränkningar förekommer, men beskrivs med omskrivningar och utan grovhet, vilket håller läsaren på visst avstånd från händelserna.
Jag saknar svetten, tårarna, smärtan, glädjen. Romanen tar inte tag och sveper med, utan blir mer en beskrivning, en uppräkning. Budskapet är (över)tydligt – på bekostnad av litterära kvaliteter.