NY BOK
Bertil Sundstedt
Onyttans lov – Vanvördiga betraktelser
Maxhale förlag
Han är kritisk till samtidskonsten och anser att det räcker med att per definition påstå att något är konst så ska det också uppfattas som konst.
Bertil Sundstedts livslånga intresse för konsten har pendlat mellan hänförelse och tvivel och i boken ger han exempel på det som hänfört honom och det som sått tvivel. Det senare gäller samtidens modernister. Lars Vilks kallar han en ”överstepräst” och gillar inte hans bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Han beskriver Vilks konstnärskap som ”lättjans och valhänthetens seger över kompetens och handens arbete”.
Författaren hävdar att samtidskonstens berättelser till stor del skapas i medierna. Han ger exempel på mediala konstnärer, som förutom Vilks är Pål Holländer och Anna Odell ”som alla använt medierna som korkdyna och de håller sig flytande så länge de kan åstadkomma rubriker”.
I stället hyllar Sundstedt andra konstnärer som ”i kraft av sitt hantverk kommer att hålla sig flytande längre”. I den raden ställer han Ernst Billgren, Jan Håfström och Denise Grünstein. Främst Billgren, som ”bejakar sin publik och han struntar fullständigt i vad som gäller för dagen”. Dessutom alltid ett gott hantverk, en Isaac Grünewald.
Vad är då kvalitet när det gäller konst? Det handlar till en del om beständigheten över tid. Kommer konstverket att betyda något om 50 år? Sundstedt anser att det inte räcker med att ett konstverk får ett medialt genomslag. Det blir bara konst med ett bäst före-datum.
Modernismen, eller framför allt postmodernismen, har gått ut över konstnärens yrkesroll. Enligt Bertil Sundstedt byggdes den upp under ett par tusen år, men har de sista 60 åren tömts på sin betydelse. Vem som helst kan numera kalla sig konstnär.
Även om boktiteln antyder en uppgörelse med samtidskonsten, så är ”Onyttans lov” så mycket mera. Konstmagister Sundstedt dyker ner i konsthistorien, djupt ner, och det känns som om han också ville skriva en lärobok i konsthistoria.
Det är en lärorik bok som Bertil Sundstedt skapat, ett skriftligt gott hantverk, men det är hans rättframma åsikter om samtidskonsten som är behållningen. Han är ett lysande undantag i en konstvärld som inte vill ge utrymme för kritiska röster.