Den motvilliga hjältinnan Katniss Everdeen är tillbaka, och inget Hungerspelen-fan behöver bli besviket över den här kompetenta uppföljaren.
När Katniss och Peeta kommer tillbaka till distrikt 12 i det kuvade landet Panem inser de snabbt att tillvaron blivit ännu värre än förr.
Katniss har blivit en ofrivillig symbol för hopp hos befolkningen. Det är farligt, för alla despoter. President Snow (spelad av en kyligt precis Donald Sutherland) smider planer för flickan som det slår gnistor om.
När det blir dags för nästa omgång hungerspel, specialaren "kvartalssekelskuvningen", kommer han med en överraskande nyhet som innebär att Katniss och Peeta återigen måste slåss för sin överlevnad på bästa sändningstid.
Alltså, en ny spelplan. En ny omgång av slaktande och umbäranden. Ur askan i elden. Men samma problematik, samma spirande upprorskänslor och samma pojkvänsdilemma för Katniss. Precis som i Suzanne Collins bokserie är del två i den här berättelsen en upprepningsövning, som inte spänner bågen och tillför någon framåtrörelse, förutom i en finfin cliffhanger precis i slutet.
Det som räddar storyn är istället det enorma och våldsamma allvar som ligger i botten. Svärtan i både ettan och tvåan är, för att vara underhållningsfilm för ungdomar, imponerande kompromisslös (och något att noga överväga för föräldrar).
Mörkret är ständigt närvarande i den som vanligt felfria Jennifer Lawrences ansikte och understryks av den lagom stämningsstärkande musiken. Pålitliga birollsinnehavare som Philip Seymour Hoffman, Elizabeth Banks, Jena Malone och Stanley Tucci lyfter också helheten.
Den nya regissören Francis Lawrence borde ha klippt hårdare men han lyckas med några riktigt starka scener i inledningen, när folket runt om i Panem börjar visa prov på motstånd mot regimen. Här ligger grogrunden för resten av berättelsen, och även om det känns mycket oroväckande att slutet ska dras ut i två delar, kan det ändå förhoppningsvis tända till på allvar nästa gång.