– Vi tar en skål för Kiruna! säger gitarristen Klara Force vid ett tillfälle.
Hon höjer den inom hårdrock obligatoriska under-gigget-ölen i salut – och sedan går bandet av scenen. Viss förvirring uppstår i publiken. Ska de inte spela mer? Det har ju bara gått typ en halvtimma. Det kan ju inte stämma. Borde vi ropa ”en gång till”?
I samma stund som publiken påbörjar inropet så återintar Crucified Barbara dock scenen. De har bara gjort ett kostymbyte. Samtliga medlemmar har nu lämnat sina svarta skinnjackor och tagit på sig stora, regnbågsrandiga tröjor. Den typen av tröjor, närmare bestämt, som Kiruna IF i veckan lanserat som sina nya matchställ. Mia Coldheart berättar att hon grät när hon läste nyheten – att ett gäng hockeykillar går ut och stöttar HBTQ-personer – och tillägnar laget hela kvällens spelning.
Bandet spelar ytterligare några låtar i hockeytröjorna, och precis som den första halvtimman är det onekligen kompetent framförd hårdrock. Vilket ju inte är så konstigt, då bandet spelat ihop sedan 1998. Dock blir det inte så mycket mer än kompetent. Tighta solon och väl koreograferad synkroniserad headbanging, typ. Jag är säker på att Crucified Barbara har integritet och en konstnärlig vision, men jag tycker ändå att deras musik är snarlik allt annat som någonsin tillhört och/eller inspirerats av den nya vågen av brittisk heavy metal.