NY BOK
Bengt Pohjanen
I spåren efter hemstranden
Barents
Det har nog inte undgått någon att för Bengt Pohjanen är hemtrakterna grundvalen i existensen och i skapandet. ”Meänmaa”, vårt land, med gränser som definieras av vilka som bott och bor där.
Men själva geografin karteras också i Pohjanens imponerande diktepos om sin hemjord. Diktjaget är tydligt och markerar ofta sin berättarröst med att upprepa ”Meänmaa” och ”människa”. Men samtidigt är diktjaget även historiska personer, som poeten ger röst åt. Ändå är det inte summan av andras berättelser som är kärnan i eposet, utan författarens egen bindning till landskapet och platserna.
Särskilt märks detta i tillskrifterna till olika vattendrag och forsar, och hågkomster av människor som bott vid dem. Minnet och förmågan att minnas är en filosofisk grundsten i verket; det som är ihågkommet existerar. Även om ordet kan vara en besvärlig yxa att forma minnen med, så finns det ändå stor kraft i just orden.
”På avfolkad mark/reser sig monument/som har tinnitus så svår/att den stöter vattnet i darr/och får marssnön att skorrande/dra sig tillbaka i gungande luft,/där tystnaden bryts i presens och futurum/bakom det bländande ljusets lås och bom./ Nu står jag mitt i mitt eget språk,/ut med det bara./ Det kommer nu an på er/att svara på mina brev – på meänkieli.”
Många författare har skrivit om sina egna älskade landskap, men den författare som jag först tänker på när jag läser ”I spåren efter hemstranden” är Dan Andersson, som i sina verk visar sin stora kärlek till Grangärde socken och finnmarkerna i Dalarna. Den risk en författare tar, och som jag uppfattar att Pohjanen noga beskriver i förordet, är hur pass sann eller giltig poetens utsaga grundad på minnen är. Men å andra sidan, vem om inte författaren/poeten ska våga det försöket?
Ur förordet: Det poesin rör vid får existens. Såsom Meänmaa. Skulle det och dess innersta själ finnas till utan Kexis kväden? Blir Meänmaa mer till med detta diktepos?”
I min läsning av verket känns sanningskravet tydligt. Pohjanen är så knivskarp som möjligt, utifrån de förutsättningar som minnets tolkningar och poetens handlag ger. Parallellt med avbildningarna av händelser och personer löper så författarens kommentarer till sin egen uppgift: ”Jag är bara vad jag är i dikten. /Var inte rädda, ni två gånger döda,/ jag ska inte håna er, ni får vara vad ni var:/ den här diktens framtid, som ibland kallas det förflutna."