“Vad ska du göra ikväll?” frågar min syster. “Jag ska på Dogge Doggelitos show i Kalix pingstkyrka”, svarar jag. En mening jag aldrig trodde att jag skulle säga, med betoning på aldrig.
Men där sitter jag, på raden längst fram och småpratar med Douglas León (som han egentligen heter) om vikten av att “sprida glädje” i landet alla hörn i tider då coronapandemin härjar. Hans bidrag till livescenen, och en underhållningsbransch i kris, är en kyrkoturné som varvar konsert med samtal om att “resa sig ur askan och omfamna livet” under titeln “Vi bara kör”.
Relationen till Gud och kristendomen är central under större delen av kvällen och binds ihop med insikter som kommit till honom genom livet. Klyschor som "livet är en berg och dalbana många gånger", "jag försöker att alltid tänka positivt för att jag har varit med om så fruktansvärda saker" och "kärleken är störst" ger mig inga verktyg att hantera, eller inspiration att klara av, livets olika bestyr. Och berättelserna om hans tunga livsöden om anhörigas död skrapar för mycket på ytan för att kännas, något som gör det än tydligare under kvällens gång att det är i showen som Dogge Doggelito ska vara. För diktuppläsningen gör han med nerv och att uppträda på scen kan han, om än Kalix pingstkyrka inte gör det rättvisa.
Att säga att han sitter på en låtskatt skulle vara en stor överdrift och som inspirationsföreläsare är det bara självklarheter som haglar snabbare än hans snabbaste raptexter. Men Dogge Doggelito sitter på en hel del dansant energi med låtar som, ursäkta uttrycket, svänger och jag sitter under alla 70 minuter med ett leende på läpparna och mår.. bra?
Även om jag inte tycker det finns tillräckligt med substans för att turnera med ett delvis syfte att föreläsa. Och även fast jag inte tror att det finns en tillräckligt stor publik för Dogge Doggelito att göra en turné i Norrbottens kyrkor (och framför allt inte i Kalix pingstkyrkans gulaktiga klassrumssken), lyckas han med just det som var hans huvudsakliga ändamål, att sprida glädje.
För när jag åker över Kalix kommungräns hem igen, är jag gladare än när jag steg in detta absurdum och jag kommer definitivt vara den som köar “Bad boy från Botkyrka” på helgens förfest.