TEATER
100 Sånger
Teaterhögskolans examensproduktion
Manus: Roland Schimmelpfennig
Regi: Martin Rosengardten.
Medverkande: Natalya Fuentes Araya, Amanda Kilpeläinen Arvidsson, Astrid Tägt, Ivar Forsling, Jannie Östergren, Alexandro Soltani, Astrid Gislason, Christoffer Rigeblad.
Föreställningen börjar i ett förvirringstillstånd och med en grupp människor som ännu inte förstått att de är döda. Allt som hände dem minuterna innan terrordådet passerar revy, nu när tiden stannat. Någon tappar en kopp, blickar möts, någon lyssnar på en skräckroman i sina hörlurar, två hemligt förälskade har stämt möte på tåget.
Dialogen är rapp och skådespelarna turas om att spela roller, i sekundsnabba byten, ibland mitt i en mening. Stilen är signifikativ för den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig, som ofta har en humanistisk, icke dömande ton i sina pjäser.
Scenografin är enkel, en perrong där resväskor och annat kastats omkring. Berättelsen har ingen direkt handling. Det är snarare så att slutet är början och åskådaren får lägga pussel och lära känna individerna och händelser i deras liv.
Vi får en inblick i vad personerna hinner tänka minuterna innan de rycks bort, allt från trivialiteter till det djupt existentiella. Deras levnadshistorier bildar en mosaik av skärvor där hög som låg är lika viktig, lika oviktig. Mannen ”som är så rik att han tjänar pengar även när han sover” och strippan som tror på Gud. Kanske är ”100 sånger” ett försök att ge ansikte åt alla dem som dör i terrordåd och som bara omnämns som siffror i nyhetsrubrikerna.
Trots ett allvarligt tema finns utrymme för humor, åt det absurda hållet. Musiken, favoritlåtarna i människors liv är den gemensamma nämnaren och den röda tråden. Så när den fruktansvärda explosionen inträffar fortsätter ”Bette Davis eyes” att spelas i skvalradion som om inget hänt. Musiken blir en hyllning till livet. Människorna på tåget, nyss försjunkna i egna tankar, brister ut i en gemensam dans till Talking Heads.
Ofta är det hög kvalitet på Teaterhögskolans slutproduktion och så även denna gång. Bra skådespeleri är det till exempel när en späd kvinna övertygande kan spela en våldsam man. Den och andra scener gör att en och en halv timmes föreställning känns kort. Synd bara att endast ett begränsat publikantal får se pjäsen, under rådande omständigheter.